Hej världen!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Trans-Asian-Tour 2007…

 

   I Östersund

Fredag 26 okt 2007

 

Jag kliver av tåget i tid väl medveten om att försover jag mig hamnar man i Storlien. Det är tidig morgon, ännu mörkt och ingen kommer och möter mig

 

Trans-Asian-Tour 2007-…

Trans-Asian-Tour 2007-…

Torsdag 25 okt. 2007

 

Äntligen är jag på väg,torsdag kväll och jag står inför dörren till mitt livs resa. Jag kan inte fatta att det är sant, tiden har gått alldeles för fort för att jag ska kunna njuta av resfeber eller andra vanliga positiva känslor folk i allmänhet känner när de drar iväg på sina resor. Jag är alldeles för stressad för att känna efter. Jag är nämligen extremt dålig på datorer, ändå ska jag dra iväg på en flera år lång liftar/äventyrsresa tvärs genom Asien, med laptop i bagaget och utrustad med digital kameror inbillar jag mig kunna dokumentera Asien.

 

Först nu börjar jag förstå allvaret i att ge sig ut i världen, helt ensam med min nästan löjligt dyra hi-tech foto/datorutrustning . Tänk om jag blir rånad? eller blir sjuk, tapper en plomb eller bryter lillfingret (vilket faktiskt hände mig en gång för tio år sedan, då en bil körde på mig!) Eller om en tsunami eller en jordbävning tar mig. Jag kanske hamnar mitt i en massaker? Hjälp! Tur att jag är så naiv att jag tror gått om nästan alla människor.

Min bror, Erik; skjutsar mig till tåget, jag pratar oavbrutet under hela bilfärden ner till stationen. Vi hinner dit i tid och jag passar på att växla lite valuta, ryska Rubel. Oj! Känns redan som jag är på resande fot och svenskarna verkar främlingar. Jag har blivit en alliien i mitt eget land.

 

Idag var jag i gratis tidningarna metro och Punkt SE. Det är väl enda gången jag finns med i två tidningar samtidigt på en dag.

 

Klockan är nästan nio på kvällen och jag befinner mig på ett tåg upp till Östersund. Det är knappast SJ:s modernaste då de inte ens har eluttag till laptop.

 

Jag tar mina medhavda mackor och portionspåsar neskaffe och stövlar klumpigt in i restaurangvagnen och tigger till mig gratis vatten. Till min förvåning får jag som jag vill och lyckas faktiskt snylta till mig gratis minimala portionspåsar mellanmjölk. Hur patetisk får man vara. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fågelbegravning

 

FÅGELBEGRAVNING

 

Jag står och fryser i nysnön, fötterna är våta. Typiskt! inga vattentäta skor. Ännu en dag av vad som verkar bli förgäves väntan. Ingen dog idag heller. Nu har jag väntat på döden i sju dar. Precis när jag modstulet är på väg att gå tillbaka till mitt hotell hörs sång från bortom kullarna. Pulsen ökar och jag rusar med spänd förväntan mot sången, mer likt en sorgehymn. Kan det vara början på en fågelbegravning? Har jag verkligen turen att någon har dött? Tusen tankar fladdrar runt i min frusna skalle. En smak av död på min tunga. Hur kan man vilja vänta på döden? Jag vet, jag borde inte bete mig så här.

Min egen far gick bort för några år sedan. Att pappa avled utan förvarning skakade om mig ordentligt. Hans död har fått mig att se annorlunda på livet. Pappa och jag brukade göra utflykter tillsammans; han videofilmade och jag fotograferade. Jag gillar att fånga ögonblicket, att ibland få fota något unikt, som kanske idag.

Just nu befinner jag mig på resande fot, närmare bestämt i den lilla tibetanska bergsbyn Langmusi i Kina. Turister jag stött på tidigare gav mig rådet att vänta tills någon dör så skulle jag få se något oförglömligt. Langmusi i Gansu provins är en av de få ställen i världen där man enligt gammal buddist-tibetansk tradition låter sina döda ätas upp av fåglar. Kan tyckas groteskt för oss ”civiliserade” västerlänningar men vid närmare eftertanke en ganska praktisk och billig begravning. Här, högt uppe bland snöklädda berg, ligger nästan alltid tjälen kvar i marken. Fattiga tibetaner har oftast inte råd att köpa begravningsplats och underhålla en kyrkogård.

Tibetanska läran säger att inget värde finns i kroppen när man är död. Som ett sista bevis på generositet till de ännu levande och en viktig länk i naturens eviga kretslopp tillåts den döda bli uppäten av fåglar men även fiskbegravning förekommer. Gamarna som äter den döde får mat. Eventuella dödgrävare och begravningsbyråer får söka jobb annorstädes. Anhöriga slipper valet av kista och de flesta verkar nöjda. Även om jag så här i efterhand chockas, försöker jag ändå förstå och respektera deras sätt att tänka, tibetanerna ser klart annorlunda på livet än vad vi västerlänningar gör.

 

Språngmarschen mot sången är på väg att ta andan ur mig totalt och plötsligt får jag syn på ett gäng munkar med långa gula hattar, sk Yellow Hats. Långsamt och med värdighet går de på rad uppför en brant kulle med utsikt över platsen där fågelbegravningen ska äga rum. Flåsande följer jag efter kånkande på mina tunga kameror. Iklädd smutsiga jeans och blöta lågskor, stripigt hår och yvigt skägg inser t o m jag själv att det är minst sagt oartigt och påträngande att som västerländsk turist klampa in och börja fota på en begravning, jag menar det gör man bara inte hemma i Sverige. Ja säg det land i Väst man tillåts komma in och fota en begravning oanmäld.

Fast finkänslighet är inte direkt min starkaste sida, så jag springer utan minsta hänsyn till de anhöriga upp på kullen och yrar högljutt; är det här fågelbegravningen ska äga rum? Har någon äntligen dött liksom.

Munkarna försöker hålla masken och lyckas faktiskt dölja sin irritation och de kommer på ett smart sätt att bli av med mig.

  -Där nere kommer traktorn med den döde, fort spring dit så hinner du fota.

Jag förstår att fotoförbud råder här uppe, speciellt när greken är här och fräser åt mig att ge mig iväg.

Den hårdföre greken är en riktig ”smartass” som kvällen innan har presenterat sig som duktig fotojournalist. Han börjar med spydiga kommentarer om att mina Nikon F5:or (jag har tre st med på mina resor!) är för stora och iögonfallande. Kanske han har rätt men det var inte jag som konstruerade Nikon F5 och jag har ett annat sätt att fota som han inte lyckas respektera. När grek-snubben väl fått mig på dåligt humör sitter han sen hela natten i mitt rum och berättar historier om sina fotouppdrag. I bruset av allt svammel fastnar en anekdot i mitt minne: Kinesiska militärer som bankade på mannens dörr, trängde sig in och tog hans filmrullar. Tänk att få all film stulen efter att ha rest månader i Kina!

Av förklarliga skäl sätter snubben omedelbart igång och sliter sig i håret.

  -En gång är tillräckligt för att knäcka den mest garvade fotograf, det var hundratals rullar, kanske det bästa jag någonsin fotat, vrålar mannen med illa dold bitterhet. Jag som ”bara” fick en rulle konfiskerad av kinesiska militären i Tashkurgan, Xinjiang provins förstår mer än väl hans bitterhet.

Nu är det relativt liten chans att film konfiskeras i dagens Kina men för ett par decennier sen var det ett ganska vanligt inslag i ”Mittens rike”.

 

Som sagt, greken är en hårding och jag lyckas svälja min förtret och springer lydigt ner till traktorn där dödens vaktmästare förbereder dagens ceremoni. De kör en liten trehjulig traktor med släp där den avlidne vilar insvept i ett vitt lakan.

När dödens hantlangare klär av döingen naken reagerar jag instinktivt; nej det är kallt ute, han fryser…

När de sen kallblodigt börjar skära i honom med en stor kniv skriker jag Aj!

Om det till äventyrs känts obehagligt att titta på ceremonin hittills så är det bara uppvärmningen för vad som komma skall.

Det finns andra mer hungriga åskådare som ivrigt väntar på sin chans. Runt omkring oss människor flockas ett gäng gigantiska gamar med vingar stora som mindre segelflygplan. I kolsvarta fjäderdräkts klädda kroppar med långa halsar och snabba huvudrörelser hoppar asätarna alltmer otåligt omkring och blänger ilsket på mig som fumligt försöker byta film.

Dödens vaktmästare skriker åt mig att inte stå för nära.

På en given signal fullkomligt slänger sig gamarna på stackars dödgubben, alla på en gång, blod och trasade kroppsdelar yr i luften. Jag tvingas ducka för slamsor av kött och blod. Det är inte ofta det händer men jag blir handlingsförlamad och kommer mig inte för att knäppa ett enda kort förrän det hela är över och bara skelett är kvar.

På några få minuter har ett tiotal jättegamar lyckats rensa en död människa från alla mjukdelar. Raskt sätter dödens vaktmästare igång och slipa yxor och börjar hugga loss armar och ben, allt utom kraniet slängs till gamarna som mer än villigt hjälper till att hålla naturens kretslopp intakt.

Den dödes huvudskål sparas och anhöriga använder den som en slags förstorad tekopp.

Tibetaner ser inget skändligt i att spara souvenirer av framlidna släktingar och vänner.

Som för att försöka komma på samma nivå skojade jag med en storvuxen tibetan jag mötte några dagar tidigare då jag otillåtet gick omkring och rotade i den öppna gravplatsen. Jag hade vid tillfället trott att jag var ensam och petade och vände på kranier och drog i skelett och försökte komponera för bättre bilder. Efter ett tag kände jag mig iakttagen och när jag tittar upp ser jag till min fasa en storvuxen tibetan med långt ovårdat hår stirra stint på mig. Jag förstår att han sett min nästan-på-gränsen-till-gravskändning-beteende och när jag försöker gå ställer han sig i vägen och strax innan paniken skenar iväg skiner mannen upp i ett strålande leende och jag hasplar ur mig:

  -Om jag dör i Tibet får ni gärna slänga mig till gamarna. Ett skämt han i allra högsta grad uppskattar. Säga vad man vill om tibetanernas begravningsvanor. Jag kände mig i varje fall bekväm här. Efter en dryg vecka i denna lilla bergsby börjar jag redan känna sorg över att jag måste resa vidare. Om det finns någon riktig nackdel med att resa så är det att tvingas lämna ställen man gillar och människor man älskar, att resa är som livet självt; förgängligt och det gäller att passa på att njuta medan man kan. I morgon kan det vara försent.

 

27 Maj 2007

Nils Sjöström

Kattungar

ULLTOTTEN

Min katt Mia hade redan nått medelåldern när hon fick första kullen ungar. Den förstfödde blev avvisad. Mia verkar inte ge di till vem som helst. Prövade hon min trofasthet? Jag fick i alla fall huvudansvaret för ungarnas överlevnad. Tillvaron för Ulltotten, som vi kallade honom, tedde sig trots allt bra. Mia tvingades att försöka amma också manliga avkomman och inte bara tjejerna. När ungarna blev tillräckligt stora att äta själva dukades mathörnan med de allra finaste delikatesser.

Jag ogillar raskatter, som ursprungligen är en tillgjordhet skapad av människans obevekliga förmåga att sträva efter perfektion och överdriven skönhet, men parningskombinationen perser/bondkatt blev en lyckad kompromiss, trots min skepsis. Att jag nu har fyra små fina kattungar är brorsans flickvän förtjänst. Det var nämligen hon som övertalade mig att låta Mia möta deras lurviga och plattnosade perserhane. Först trodde jag inte på projektet, vem vill ha kattungar som ser ut att ha sprungit in i en vägg. Men gener från hälften naturkatt, hälften konstlad art skapade lilla Ulltottens unika look; kraftig och satt, med ett stuk närmast liknade en hotrod kärra på dragracing. Svansen spretade i luften likt en antenn i blåsväder. Om upprest svans på katter är tecken på glädje tycks detta ex ständigt vara på bra humör. Pälsen är mjuk och burrig, gråaktig med spridda fläckar i vitt.

Vi arbetade upp en hyfsad vänskap småkatterna och jag, så gott det nu går när man tvingas vara borta hela dagarna och kommer hem till nyfikna trotsglada och överenergiska kattungar som ständigt svansar kring benen.

I sin tidiga ungdom dristade sig Ulltotten till att peta upp sovrumsdörren och tassa in till mig. Lite oskyldigt strosade bollen av päls sen runt sovrummet som om han av en händelse gått vilse och samtidigt passade på att kolla in okänd terräng. Sådana avancerade utflykter vågade sig inte Mias kattflickor på.

Men Ulltottens djärvhet blev mig ibland övermäktig, speciellt den morgonen han klättrade på mig, det må vara hänt om jag haft kläder på mig och varit i horisontalläge. Nu råkade jag stå upp och var dessutom naken. I badrumsspegeln såg jag hur vassa kattklor långsamt avancerade uppför min oskyddade rygg. Små rännilar av blod ökade i antal och strävade mot plan mark. Den förlamande smärtan var så outhärdlig att jag inte ens klarade skrika. Små kattögon kikade in i spegelbilden och utstrålade trots, nu du gubben…

Känn er blåsta mänskliga klättrare!

Trots att det inte alltid var ömsesidigt ville jag kattungeskaran idel väl men det kunde bli fel, som när jag ivrigt sprang hem och öppnade ytterdörren. Tyvärr råkade en tass komma i vägen för mina fötter.

Eller då jag ofrivilligt pjuckade Ulltotten. Vid tillfället rusade jag upp för att svara i telefon, i sedvanlig manöver hakade alla ungarna på. Jag kan inte se nöjet i att svansa efter raska hussefötter, kan det vara ”ta-fast-fötterna-lek-utan-att-bli-ihjältrampad”. Efter smällen, som tog klockrent i Ulltottens panna, däckade ungdjuret likt en klubbad oxe och reste först inte på sig. Jag befarade det värsta.

En bonde jag extraknäckat hos berättade att deras katt blivit sparkad av en häst. Följden blev bestående hjärnskador. Kattkraken var därefter oförmögen att gå och äta själv.

Tiden räckte inte till att vårda handikappad katt. Jag har tidigare erfarenheter av djurtragik. Mina marsvin fick pest och gick en plågsam död till mötes.

Jag behövde inte oroa mig länge, Ulltotten kvicknade till och verkade inte ha tagit allvarlig skada. Efter den incidenten var han en smula reserverad mot mig.

Riktigt rädd för mig blev Ulltotten efter sin mest traumatiska upplevelse någonsin.

Skräckscenen i fråga utspelade sig en helt vanlig vardag. Hemkommen från skolan öppnade jag försiktigt innerdörren och kattungarna mötte upp. När dörren var helt öppen hördes ett hjärtskärande kattskrik. Jag tittade ner på fötterna, ingen klämd där. Var inte alla fyra ungar samlade vid dörrmattan? Det förtvivlade skriket fortsatte, nu alltmer desperat och någonting tryckte och bökade mot innerdörren. Tillslut förstod jag vad som hänt och samtidigt kikade ett panikslaget litet katthuvud fram. Ulltotten hade råkat illa ut igen. Han hade lyckats med konststycket att bli klämd mellan hallväggen och innerdörren. Jag hade varit så koncentrerad på att inte skada ungarna när jag klev in att jag helt glömde dörren.

Nu insåg även jag att eventuell framtida vänskap oss emellan var otänkbar. Han flydde så fort jag kom i närheten. För att inte göra det spralliga ungdjuret mer illa såldes han till en barnfamilj. Nya ägarna erbjöd sexhundra kronor och sa att vitsen med så mycket pengar var: ”nu blir ungen åtminstone inte ormmat.”

Kattflickorna var trögare att överlåta. Besökande spekulanter tyckte att färgen inte stämde, ej heller storleken och könet, vidare var ungkatterna allmänt inte som de tänkt sig. För mig är inre egenskaper viktigare, fast jag måste erkänna att Ulltotten var favoritkattungen mycket på grund av gulligt yttre.

6 Feb.-99

Nils Sjöström

Katten får smak på sommar

ETT AV KATTENS NIO LIV

Mor Maj har haft sommarhus ute på Bokenäset i ett tiotal år. Under den tiden har hon haft turen att se och stifta bekantskap med ett antal djur. Rådjur och älg har hon stått öga mot öga med, grävlingar och harar kan mamma ibland se ränna omkring på tomten i ottan. Två rävar raskade över gräsmattan härom året. En sommar kom t o m en ”sällskapsfågel” på besök. Den hackade på rutan, inte för att tigga mat, utan för att få känna mänsklig värme. När verandafönstret öppnades flög, jag tror det var en talgoxe, i cirklar runt hennes huvud, lät fjädrarna nudda kroppen och flög sen in i stugan och ut igen. Talgoxen bodde i ett cypressträd bakom knuten. Den har inte synts till sen dess.

 

Ja äventyren med traktens ”vilda” djur är många, ingenting går dock upp mot vad Mia, min katt hittar på.

 

När jag är ute och reser om somrarna faller lotten på mamma att ta över vårdnaden av katten. Ett helsikes jobb, men i efterhand tycker hon det är värt besväret. Hittills har i varje fall missen skänkt trevliga minnen.

 

Mia, som ursprungligen är innekatt, har börjat att få smak på det ”ljuva utelivet” sedan hon varit några somrar vid Bokenäset.

 

Färden dit med motspänstiga Mia är ett äventyr i sig, värt att berätta. Maj och jag får tillsammans uppbjuda alla krafter och när vi till slut lyckats pressa ner den arga, klösande och fräsande Mia i kattburen är det dags för den för kattdjuret långa resan. Under transporten beter hon sig på följande sätt: Vid extrem stress, t ex påstigning av buss, spårvagn och köbildning eller trängsel är Mia knäpptyst. Då jag lite oroligt kikar in i buren verkar hon vara på alerten; öronen på spänn och klorna ute. Tryckt mot ena väggen stirrar två oförstående ögon på mig. När bussen kommit igång och om allt är relativt lugnt, börjar Mia jama ynkligt. Folk vänder sig oftast om och sympatiserar.

  -Vilken söt katt, säger de, kan inte vara lätt. Förstående ansikten ler mot mig.

 

Andra takter blir det när turen kommit till cykelfärden, alltså sista biten ut till stugan. Då sätter Mia igång att hoppa och bråka i buren. Samtidigt som jag sakta cyklar, trycker jag fingrarna genom burgallret i ett desperat försök att lugna henne. Dömt att misslyckas! Men jag kämpar enträget vidare och tänker på min kära mor.

 

Historien jag tydligast minns är vad som hände en gång när hon cyklade med katten. Maj var tvungen att parkera och vila vid de branta backarna på Bokenäs. Min annars snälla katt satte igång att hoppa och slänga, fram och tillbaka. Mamma blev orolig att buren skulle gå sönder och ställde ner den vid sidan av vägen. Mia fick långa framtassar, stack ut dem genom gallret och krafsade på marken. Stackarn trodde väl att hon skulle kunna ta sig ut.

 

Lön för mödan får min älskade katt äntligen när hennes hemska resa är över. Till en början sträcker sig upptäcktsfärden endast inom sommarstugans ombonade väggar. Bara det är kul i sig, ett tag.

 

Innan jag reser iväg på mina eskapader utomlands ger jag stränga order om att Mia inte på några villkor får släppas ut. Omtänksam som jag är, oroar jag mig över att hon ska springa bort, få obotliga sjukdomar eller råka i slagsmål med andra katter.

 

Mamma lyssnar och förstår mig, men blir ambivalent. När Mia luktat klart inne i stugan jamar hon och väntar vid balkongdörren med sin ödmjukaste min. Nu har matte plötsligt försatts i ett dilemma, vem ska hon rätta sig efter? Nisse eller Mia? Det blir av naturliga skäl katten. Mias trånande blick klarar få människor motstå.

 

När dörren öppnas och katten avvaktande slinker ut är det det mest spännande ögonblicket för min katt och mest nervösa för mamma. Mia sniffar försiktigt på gräset, tittar oroligt ut över okänd terräng, vänder sig därefter om och jamar. Mamma bär in katten, som behöver smälta de nya upplevelserna. Men Mia nöjer sig inte med en kort rekognoseringstur. Strax vill det lilla livet ut igen, nu blir nyfikna Mia borta ett bra stund.

 

Så fort det börjar regna vill Mia in, mamma hinner ibland se den trippa i det våta gräset som om hon bar sidenskor. Ett fönster lämnas på glänt ifall Mia vill komma in om natten.

 

En tidig morgon vaknade min moder av något som lät som barnskrik. Hon gick upp, tittade efter vad det var och fick se Mia med en skrikande harunge i munnen. Harmamman sprang fram och tillbaka, oförmögen att försvara sin avkomma.

  -Släpp den! skrek mamma bestämt och gav Mia sin argaste blick. Mia släppte omedelbart greppet om den tjutande harungen. Harmamma med unge for blixtsnabbt iväg mot tryggare nejder. Maj och skamsen Mia kilade in i stugan.

 

Trots sin ringa storlek är min katt en mästare på att försvara sitt revir. Hon satt på altanräcket en dag och vaktade matskålen när en betydligt större katt försökte snylta till sig ett gratis mål. Mia hoppade över två meter och jagade fräsande bort den fule, plufsige förövaren. Fast några dagar senare sågs de två avspänt leka med varandra.

När hösten kommer flyttas Mia till lägenheten i Uddevalla. I sedvanlig stil är min katt motsträvig inför transporter och för givetvis så mycket oväsen som möjligt på väg till bussen. Vid Bokenäs skola är trafiken livlig och Mia blir knäpp tyst, kanske vill hon inte skämma ut sig inför väntande bussresenärer.

 

I lyan känner sig Mia hemtam direkt och springer nosande runt i alla rum. Missen är väldigt försiktig. Efter ett språng högst upp på bokhyllan tassar hon vigt mellan fotografier och kristallvaser utan att riva ner något.

Första besöket på lådan blev en traumatisk kattupplevelse. Ett hastigt kliv upp på kanten och lådan nästan välte. Det small till. I panik störtade Mia mot ytterdörren och kissade direkt på dörrmattan. Maj säger att det är enda gången katten inte varit rumsren den sommaren.

 

Alla Sjöströms tycker Mia är lite speciell och väldigt vacker, vi hoppas hon får vara med ett tag till.

 

9 Dec.-96

Nils Sjöström

Min allra första katt

FINA

En dag kom Erik, min bror, hem med en ynkligt jamande kattunge. Mamma Maj var oförmögen att säga nej eftersom hon själv haft katt som barn. Bondkatten, en mager stackare, hade avvisats under amningen.

I början på 60-talet bodde vi i ett stillsamt villaområde i utkanten av Stockholmsförorten Upplands Väsby. Skogstomten med bergknalle var inte längre lekplats bara för Erik och mig. När vår nyförvärvade lilla vän, kallad Fina, vuxit till sig och fått känna trygghet, fanns mängder av spännande terräng att utforska.

Fina blev kombinerad inne och utekatt. När Maj gick till bussen om mornarna följde Fina efter. Maj var rädd att hon skulle bli överkörd men Fina var en förnuftig katt som lydde ordern att tassa tillbaka. När sen mamma kom hem väntade Fina troget i vår täta häck.

 

Vad Fina gjorde där emellan vet ingen riktigt. Erik och jag var i skolan och pappa Albin arbetade i Stockholm.

 

Finas första riktiga vinter glömmer ingen Sjöström. När snön föll tät ville hon absolut ut och jaga snöflingor. Buskattens spänstiga skutt pågick outtröttligt i timtal.

 

Med åren blev Fina alltmer självständig och var borta långa perioder. En gång kom hon hem med sår på svansen. Ihärdigt slickande hindrade förstås läkningen. Maj tog stackarn till veterinären som idiotiskt föreslog krage som skydd. Somliga av sextiotalets djurdoktorer tycktes inte haja att katter som inte tillåts slicka pälsen får proteinbrist.

Maj tog inte råd av kvacksalvare utan litade på sin instinkt och virade gasbinda runt svansen och bakbenen, en inte helt lätt procedur. Efter ihärdiga försök att slita bort omplåstringen resignerade Fina och slickade som vanligt, även på förbandet. Såret läkte till slut.

 

Dessvärre fortsatte Finas långvandringar och en dag kom hon inte tillbaka. Brorsan och jag släpade hem diverse strykarkatter som mamma direkt såg inte var Fina. För att inte göra oss besvikna behölls en av katterna. Nya missen var också vacker men ovanligt tystlåten och snart förstod vi att den inte kunde jama. Att vänta vid ytterdörren var signalen att kila ut. Men även stumma ”surrogatfina” rymde och under en längre tid saknades katt hos mig.

 

Efter några år kom en utmärglad Fina försiktigt hemtassande. Alla blev förstås jätteglada. Vår hemkomna hjältinna fick bästa maten för katter, mammas hemkok. Varken Brekkies eller Whiskas existerade på tidiga sextiotalet, om det över huvud taget fanns specialtillverkad kattmat. Tiden på Torsvägen klarade i varje fall Fina galant.

 

Men när jag nådde tonåren med häftiga fester växlade kattens tillvaro från lugn harmoni till tuff prövning. På första föräldrarfria festen spelades så högt att Fina skakade av rädsla och kved ängsligt utanför garaget. Under andra partyt trotsade en nu härdad Fina skräniga tonårsrebeller och slickade lugnt tassarna intill basreflexhögtalarnas kraftiga dunkande.

  -Pjucka Johnte! Långhåriga skinnklädda vildar tyckte Fina lät för mesigt. Jargongen var hård men i ärlighetens namn blev styvnackade huskatten festens dragplåster.

 

Vid sommarstugan kom ögonstenen slutligen att möta sitt öde. Första bilfärden ut blev en smärre chock för fina Fina. Skräckslaget hoppade hon längst fram i passagerarutrymmet och tryckte jamande vid Majs fötter tills sömnen tog överhand.

Mamma våndades när katten skulle släppas ut i pastorala Edsätra med oändliga storskogar. Fina rände överlyckligt iväg men kom plikttroget hem om kvällarna.

Epoken landet var förmodligen den bästa i Finas alltför korta kattliv. Bondgårdarna med dess kissekatter gav ypperligt tillfälle att öppna relationer. Eriks och mina nya kompisar var kattälskare.

Ett tilltag som grannarna knappast glömmer var när Fina djärvt klättrade upp längs stegen och ända till taknocken. Att hämta ner missen tio meter ovan backen blev en nervös uppgift för farsan.

 

När hela familjen rodde ut till ”smultronön”, en av småöarna i Gävlebukten, medtogs kissen. Motvilligt lät Fina sig bäras ner i båten. Hon trivdes inte på durken utan skulle till varje pris balansera på relingen vilken inte var mer än fem centimeter bred. Vid yttre skärgården rullade vågorna höga och alla bar flytväst utom Fina. Då varken Erik eller jag var fullt simkunniga vilade ansvaret på föräldrarna att hoppa i om Fina tappade balansen. Det gjorde hon inte.

 

Varje vardag rodde Maj till simskolan på fastlandet, en dryg sträcka, speciellt i motvind. Erik och jag uppmuntrades att förmå Fina stanna kvar på ön. I standard kattmaner jamade hon förtvivlat och var nästan på väg att simma efter. Det var av omtanke katten lämnades kvar, lekande barn kunde ju skrämma henne till skogs.

Smultronön med ormar, skalbaggar och andra mindre öinvånare gav nog Fina tillräckligt tidsfördriv i ensamheten. När mamma mödosamt rodde tillbaks i solnedgången avtecknades Finas mörka siluett bland öns stora vassa stenblock.

 

Fina hann tillbringa några ljuva somrar på vischan i Edsätra innan fatala misstaget gjordes; be grannen Åke passa henne. Vi var bara borta några veckor och när farsan sen gick över för att hämta vår kära kisse var den skjuten. Åke sa att Fina blivit påkörd av en lastbil och därför tvingats avlivas. Något som jag aldrig riktigt trott på. Jag var hela tiden övertygad om att grannen haft ihjäl Fina på skoj, kanske i fyllan. Efter den traumatiska händelsen dröjde jag med att skaffa egen katt.

 

27 Dec.-97

Nils Sjöström