ULLTOTTEN

Min katt Mia hade redan nått medelåldern när hon fick första kullen ungar. Den förstfödde blev avvisad. Mia verkar inte ge di till vem som helst. Prövade hon min trofasthet? Jag fick i alla fall huvudansvaret för ungarnas överlevnad. Tillvaron för Ulltotten, som vi kallade honom, tedde sig trots allt bra. Mia tvingades att försöka amma också manliga avkomman och inte bara tjejerna. När ungarna blev tillräckligt stora att äta själva dukades mathörnan med de allra finaste delikatesser.

Jag ogillar raskatter, som ursprungligen är en tillgjordhet skapad av människans obevekliga förmåga att sträva efter perfektion och överdriven skönhet, men parningskombinationen perser/bondkatt blev en lyckad kompromiss, trots min skepsis. Att jag nu har fyra små fina kattungar är brorsans flickvän förtjänst. Det var nämligen hon som övertalade mig att låta Mia möta deras lurviga och plattnosade perserhane. Först trodde jag inte på projektet, vem vill ha kattungar som ser ut att ha sprungit in i en vägg. Men gener från hälften naturkatt, hälften konstlad art skapade lilla Ulltottens unika look; kraftig och satt, med ett stuk närmast liknade en hotrod kärra på dragracing. Svansen spretade i luften likt en antenn i blåsväder. Om upprest svans på katter är tecken på glädje tycks detta ex ständigt vara på bra humör. Pälsen är mjuk och burrig, gråaktig med spridda fläckar i vitt.

Vi arbetade upp en hyfsad vänskap småkatterna och jag, så gott det nu går när man tvingas vara borta hela dagarna och kommer hem till nyfikna trotsglada och överenergiska kattungar som ständigt svansar kring benen.

I sin tidiga ungdom dristade sig Ulltotten till att peta upp sovrumsdörren och tassa in till mig. Lite oskyldigt strosade bollen av päls sen runt sovrummet som om han av en händelse gått vilse och samtidigt passade på att kolla in okänd terräng. Sådana avancerade utflykter vågade sig inte Mias kattflickor på.

Men Ulltottens djärvhet blev mig ibland övermäktig, speciellt den morgonen han klättrade på mig, det må vara hänt om jag haft kläder på mig och varit i horisontalläge. Nu råkade jag stå upp och var dessutom naken. I badrumsspegeln såg jag hur vassa kattklor långsamt avancerade uppför min oskyddade rygg. Små rännilar av blod ökade i antal och strävade mot plan mark. Den förlamande smärtan var så outhärdlig att jag inte ens klarade skrika. Små kattögon kikade in i spegelbilden och utstrålade trots, nu du gubben…

Känn er blåsta mänskliga klättrare!

Trots att det inte alltid var ömsesidigt ville jag kattungeskaran idel väl men det kunde bli fel, som när jag ivrigt sprang hem och öppnade ytterdörren. Tyvärr råkade en tass komma i vägen för mina fötter.

Eller då jag ofrivilligt pjuckade Ulltotten. Vid tillfället rusade jag upp för att svara i telefon, i sedvanlig manöver hakade alla ungarna på. Jag kan inte se nöjet i att svansa efter raska hussefötter, kan det vara ”ta-fast-fötterna-lek-utan-att-bli-ihjältrampad”. Efter smällen, som tog klockrent i Ulltottens panna, däckade ungdjuret likt en klubbad oxe och reste först inte på sig. Jag befarade det värsta.

En bonde jag extraknäckat hos berättade att deras katt blivit sparkad av en häst. Följden blev bestående hjärnskador. Kattkraken var därefter oförmögen att gå och äta själv.

Tiden räckte inte till att vårda handikappad katt. Jag har tidigare erfarenheter av djurtragik. Mina marsvin fick pest och gick en plågsam död till mötes.

Jag behövde inte oroa mig länge, Ulltotten kvicknade till och verkade inte ha tagit allvarlig skada. Efter den incidenten var han en smula reserverad mot mig.

Riktigt rädd för mig blev Ulltotten efter sin mest traumatiska upplevelse någonsin.

Skräckscenen i fråga utspelade sig en helt vanlig vardag. Hemkommen från skolan öppnade jag försiktigt innerdörren och kattungarna mötte upp. När dörren var helt öppen hördes ett hjärtskärande kattskrik. Jag tittade ner på fötterna, ingen klämd där. Var inte alla fyra ungar samlade vid dörrmattan? Det förtvivlade skriket fortsatte, nu alltmer desperat och någonting tryckte och bökade mot innerdörren. Tillslut förstod jag vad som hänt och samtidigt kikade ett panikslaget litet katthuvud fram. Ulltotten hade råkat illa ut igen. Han hade lyckats med konststycket att bli klämd mellan hallväggen och innerdörren. Jag hade varit så koncentrerad på att inte skada ungarna när jag klev in att jag helt glömde dörren.

Nu insåg även jag att eventuell framtida vänskap oss emellan var otänkbar. Han flydde så fort jag kom i närheten. För att inte göra det spralliga ungdjuret mer illa såldes han till en barnfamilj. Nya ägarna erbjöd sexhundra kronor och sa att vitsen med så mycket pengar var: ”nu blir ungen åtminstone inte ormmat.”

Kattflickorna var trögare att överlåta. Besökande spekulanter tyckte att färgen inte stämde, ej heller storleken och könet, vidare var ungkatterna allmänt inte som de tänkt sig. För mig är inre egenskaper viktigare, fast jag måste erkänna att Ulltotten var favoritkattungen mycket på grund av gulligt yttre.

6 Feb.-99

Nils Sjöström

ETT AV KATTENS NIO LIV

Mor Maj har haft sommarhus ute på Bokenäset i ett tiotal år. Under den tiden har hon haft turen att se och stifta bekantskap med ett antal djur. Rådjur och älg har hon stått öga mot öga med, grävlingar och harar kan mamma ibland se ränna omkring på tomten i ottan. Två rävar raskade över gräsmattan härom året. En sommar kom t o m en ”sällskapsfågel” på besök. Den hackade på rutan, inte för att tigga mat, utan för att få känna mänsklig värme. När verandafönstret öppnades flög, jag tror det var en talgoxe, i cirklar runt hennes huvud, lät fjädrarna nudda kroppen och flög sen in i stugan och ut igen. Talgoxen bodde i ett cypressträd bakom knuten. Den har inte synts till sen dess.

 

Ja äventyren med traktens ”vilda” djur är många, ingenting går dock upp mot vad Mia, min katt hittar på.

 

När jag är ute och reser om somrarna faller lotten på mamma att ta över vårdnaden av katten. Ett helsikes jobb, men i efterhand tycker hon det är värt besväret. Hittills har i varje fall missen skänkt trevliga minnen.

 

Mia, som ursprungligen är innekatt, har börjat att få smak på det ”ljuva utelivet” sedan hon varit några somrar vid Bokenäset.

 

Färden dit med motspänstiga Mia är ett äventyr i sig, värt att berätta. Maj och jag får tillsammans uppbjuda alla krafter och när vi till slut lyckats pressa ner den arga, klösande och fräsande Mia i kattburen är det dags för den för kattdjuret långa resan. Under transporten beter hon sig på följande sätt: Vid extrem stress, t ex påstigning av buss, spårvagn och köbildning eller trängsel är Mia knäpptyst. Då jag lite oroligt kikar in i buren verkar hon vara på alerten; öronen på spänn och klorna ute. Tryckt mot ena väggen stirrar två oförstående ögon på mig. När bussen kommit igång och om allt är relativt lugnt, börjar Mia jama ynkligt. Folk vänder sig oftast om och sympatiserar.

  -Vilken söt katt, säger de, kan inte vara lätt. Förstående ansikten ler mot mig.

 

Andra takter blir det när turen kommit till cykelfärden, alltså sista biten ut till stugan. Då sätter Mia igång att hoppa och bråka i buren. Samtidigt som jag sakta cyklar, trycker jag fingrarna genom burgallret i ett desperat försök att lugna henne. Dömt att misslyckas! Men jag kämpar enträget vidare och tänker på min kära mor.

 

Historien jag tydligast minns är vad som hände en gång när hon cyklade med katten. Maj var tvungen att parkera och vila vid de branta backarna på Bokenäs. Min annars snälla katt satte igång att hoppa och slänga, fram och tillbaka. Mamma blev orolig att buren skulle gå sönder och ställde ner den vid sidan av vägen. Mia fick långa framtassar, stack ut dem genom gallret och krafsade på marken. Stackarn trodde väl att hon skulle kunna ta sig ut.

 

Lön för mödan får min älskade katt äntligen när hennes hemska resa är över. Till en början sträcker sig upptäcktsfärden endast inom sommarstugans ombonade väggar. Bara det är kul i sig, ett tag.

 

Innan jag reser iväg på mina eskapader utomlands ger jag stränga order om att Mia inte på några villkor får släppas ut. Omtänksam som jag är, oroar jag mig över att hon ska springa bort, få obotliga sjukdomar eller råka i slagsmål med andra katter.

 

Mamma lyssnar och förstår mig, men blir ambivalent. När Mia luktat klart inne i stugan jamar hon och väntar vid balkongdörren med sin ödmjukaste min. Nu har matte plötsligt försatts i ett dilemma, vem ska hon rätta sig efter? Nisse eller Mia? Det blir av naturliga skäl katten. Mias trånande blick klarar få människor motstå.

 

När dörren öppnas och katten avvaktande slinker ut är det det mest spännande ögonblicket för min katt och mest nervösa för mamma. Mia sniffar försiktigt på gräset, tittar oroligt ut över okänd terräng, vänder sig därefter om och jamar. Mamma bär in katten, som behöver smälta de nya upplevelserna. Men Mia nöjer sig inte med en kort rekognoseringstur. Strax vill det lilla livet ut igen, nu blir nyfikna Mia borta ett bra stund.

 

Så fort det börjar regna vill Mia in, mamma hinner ibland se den trippa i det våta gräset som om hon bar sidenskor. Ett fönster lämnas på glänt ifall Mia vill komma in om natten.

 

En tidig morgon vaknade min moder av något som lät som barnskrik. Hon gick upp, tittade efter vad det var och fick se Mia med en skrikande harunge i munnen. Harmamman sprang fram och tillbaka, oförmögen att försvara sin avkomma.

  -Släpp den! skrek mamma bestämt och gav Mia sin argaste blick. Mia släppte omedelbart greppet om den tjutande harungen. Harmamma med unge for blixtsnabbt iväg mot tryggare nejder. Maj och skamsen Mia kilade in i stugan.

 

Trots sin ringa storlek är min katt en mästare på att försvara sitt revir. Hon satt på altanräcket en dag och vaktade matskålen när en betydligt större katt försökte snylta till sig ett gratis mål. Mia hoppade över två meter och jagade fräsande bort den fule, plufsige förövaren. Fast några dagar senare sågs de två avspänt leka med varandra.

När hösten kommer flyttas Mia till lägenheten i Uddevalla. I sedvanlig stil är min katt motsträvig inför transporter och för givetvis så mycket oväsen som möjligt på väg till bussen. Vid Bokenäs skola är trafiken livlig och Mia blir knäpp tyst, kanske vill hon inte skämma ut sig inför väntande bussresenärer.

 

I lyan känner sig Mia hemtam direkt och springer nosande runt i alla rum. Missen är väldigt försiktig. Efter ett språng högst upp på bokhyllan tassar hon vigt mellan fotografier och kristallvaser utan att riva ner något.

Första besöket på lådan blev en traumatisk kattupplevelse. Ett hastigt kliv upp på kanten och lådan nästan välte. Det small till. I panik störtade Mia mot ytterdörren och kissade direkt på dörrmattan. Maj säger att det är enda gången katten inte varit rumsren den sommaren.

 

Alla Sjöströms tycker Mia är lite speciell och väldigt vacker, vi hoppas hon får vara med ett tag till.

 

9 Dec.-96

Nils Sjöström

FINA

En dag kom Erik, min bror, hem med en ynkligt jamande kattunge. Mamma Maj var oförmögen att säga nej eftersom hon själv haft katt som barn. Bondkatten, en mager stackare, hade avvisats under amningen.

I början på 60-talet bodde vi i ett stillsamt villaområde i utkanten av Stockholmsförorten Upplands Väsby. Skogstomten med bergknalle var inte längre lekplats bara för Erik och mig. När vår nyförvärvade lilla vän, kallad Fina, vuxit till sig och fått känna trygghet, fanns mängder av spännande terräng att utforska.

Fina blev kombinerad inne och utekatt. När Maj gick till bussen om mornarna följde Fina efter. Maj var rädd att hon skulle bli överkörd men Fina var en förnuftig katt som lydde ordern att tassa tillbaka. När sen mamma kom hem väntade Fina troget i vår täta häck.

 

Vad Fina gjorde där emellan vet ingen riktigt. Erik och jag var i skolan och pappa Albin arbetade i Stockholm.

 

Finas första riktiga vinter glömmer ingen Sjöström. När snön föll tät ville hon absolut ut och jaga snöflingor. Buskattens spänstiga skutt pågick outtröttligt i timtal.

 

Med åren blev Fina alltmer självständig och var borta långa perioder. En gång kom hon hem med sår på svansen. Ihärdigt slickande hindrade förstås läkningen. Maj tog stackarn till veterinären som idiotiskt föreslog krage som skydd. Somliga av sextiotalets djurdoktorer tycktes inte haja att katter som inte tillåts slicka pälsen får proteinbrist.

Maj tog inte råd av kvacksalvare utan litade på sin instinkt och virade gasbinda runt svansen och bakbenen, en inte helt lätt procedur. Efter ihärdiga försök att slita bort omplåstringen resignerade Fina och slickade som vanligt, även på förbandet. Såret läkte till slut.

 

Dessvärre fortsatte Finas långvandringar och en dag kom hon inte tillbaka. Brorsan och jag släpade hem diverse strykarkatter som mamma direkt såg inte var Fina. För att inte göra oss besvikna behölls en av katterna. Nya missen var också vacker men ovanligt tystlåten och snart förstod vi att den inte kunde jama. Att vänta vid ytterdörren var signalen att kila ut. Men även stumma ”surrogatfina” rymde och under en längre tid saknades katt hos mig.

 

Efter några år kom en utmärglad Fina försiktigt hemtassande. Alla blev förstås jätteglada. Vår hemkomna hjältinna fick bästa maten för katter, mammas hemkok. Varken Brekkies eller Whiskas existerade på tidiga sextiotalet, om det över huvud taget fanns specialtillverkad kattmat. Tiden på Torsvägen klarade i varje fall Fina galant.

 

Men när jag nådde tonåren med häftiga fester växlade kattens tillvaro från lugn harmoni till tuff prövning. På första föräldrarfria festen spelades så högt att Fina skakade av rädsla och kved ängsligt utanför garaget. Under andra partyt trotsade en nu härdad Fina skräniga tonårsrebeller och slickade lugnt tassarna intill basreflexhögtalarnas kraftiga dunkande.

  -Pjucka Johnte! Långhåriga skinnklädda vildar tyckte Fina lät för mesigt. Jargongen var hård men i ärlighetens namn blev styvnackade huskatten festens dragplåster.

 

Vid sommarstugan kom ögonstenen slutligen att möta sitt öde. Första bilfärden ut blev en smärre chock för fina Fina. Skräckslaget hoppade hon längst fram i passagerarutrymmet och tryckte jamande vid Majs fötter tills sömnen tog överhand.

Mamma våndades när katten skulle släppas ut i pastorala Edsätra med oändliga storskogar. Fina rände överlyckligt iväg men kom plikttroget hem om kvällarna.

Epoken landet var förmodligen den bästa i Finas alltför korta kattliv. Bondgårdarna med dess kissekatter gav ypperligt tillfälle att öppna relationer. Eriks och mina nya kompisar var kattälskare.

Ett tilltag som grannarna knappast glömmer var när Fina djärvt klättrade upp längs stegen och ända till taknocken. Att hämta ner missen tio meter ovan backen blev en nervös uppgift för farsan.

 

När hela familjen rodde ut till ”smultronön”, en av småöarna i Gävlebukten, medtogs kissen. Motvilligt lät Fina sig bäras ner i båten. Hon trivdes inte på durken utan skulle till varje pris balansera på relingen vilken inte var mer än fem centimeter bred. Vid yttre skärgården rullade vågorna höga och alla bar flytväst utom Fina. Då varken Erik eller jag var fullt simkunniga vilade ansvaret på föräldrarna att hoppa i om Fina tappade balansen. Det gjorde hon inte.

 

Varje vardag rodde Maj till simskolan på fastlandet, en dryg sträcka, speciellt i motvind. Erik och jag uppmuntrades att förmå Fina stanna kvar på ön. I standard kattmaner jamade hon förtvivlat och var nästan på väg att simma efter. Det var av omtanke katten lämnades kvar, lekande barn kunde ju skrämma henne till skogs.

Smultronön med ormar, skalbaggar och andra mindre öinvånare gav nog Fina tillräckligt tidsfördriv i ensamheten. När mamma mödosamt rodde tillbaks i solnedgången avtecknades Finas mörka siluett bland öns stora vassa stenblock.

 

Fina hann tillbringa några ljuva somrar på vischan i Edsätra innan fatala misstaget gjordes; be grannen Åke passa henne. Vi var bara borta några veckor och när farsan sen gick över för att hämta vår kära kisse var den skjuten. Åke sa att Fina blivit påkörd av en lastbil och därför tvingats avlivas. Något som jag aldrig riktigt trott på. Jag var hela tiden övertygad om att grannen haft ihjäl Fina på skoj, kanske i fyllan. Efter den traumatiska händelsen dröjde jag med att skaffa egen katt.

 

27 Dec.-97

Nils Sjöström

DAGS ATT FLYTTA IGEN

Tidig lördagskväll, jag har långt ifrån packat klart. Utanför mitt sovrum täcks parkeringen av ett tjockt snötäcke. Bara inte lågtrycket blir lika häftigt som förra året, Göteborg har ju som bekant en förmåga att lamslås av snö och halka.

 

Plötsligt ringer telefonen.

  -Jag kommer över om en timme, har du packat klart? Min far, Albin lät otålig. Katten ligger och myser på soffan, ovetande om att den ska tryckas in i den för henne förhatliga kattburen. Nu faller snön tätare, jag kikar oroligt ut genom sovrumsfönstret igen. Kommer inte farsan snart? Bara han inte sladdat av vägen, tänker jag. Albin är en förnuftig karl och har säkert bytt till vinterdäck. I ett försök att skaka av nervositeten börjar jag städa.

 

  -Pling, Plingeliing! Äntligen! Jag möter pappa i trappen med kattlådan. Springer sen tillbaka in i lyan, river tag i katten som förtvivlat sätter klorna i en filt och drar den med sig. Brutalt pressar jag därefter in Mia i boxen och får igen dörren. Puh! Jag klarade det.

 

Oftast går det inte så här smärtfritt, för några år sedan ställde Per, en kompis från komvux, upp och skjutsade mig ända ut till Bokenäs där mamma väntade med katten. Naivt trodde jag att det gick att transportera Mia i kattkoppel. På den tiden förstod jag inte att Mia är en ovanligt stark misse som inte stoppar för att sätta klorna i sin välgörare. När jag bär ut Mia mot Pers Saab började hon klösa och rivas över hela ryggen, smärtan blir snabbt outhärdlig och avbryts abrupt av att katten lyckas slinka ur selen. Det sista vi ser av henne är stussen som gäckande studsar inåt skogen och friheten.

  -Idag, säger Per, lär vi aldrig få hem din katt, han ger mig en blick som ifrågasätter hållbarheten i vår annars solida vänskap.

  -Nisse, förebrådde mamma, varför använde du inte kattburen. Själv ser jag förmodligen ut som ett fån där jag stirrar mot granarna med vidöppen mun.

Stämningen är tryckt när Per och jag en timme senare rullar in mot Göteborgs centrum.

  -Du kan väl ge mig den där Whiskyn nästa gång, säger Per och lyckas kväva ilskan över mitt enfaldiga beteende.

 

Den här gången har jag dessbättre Mia tryggt i framsätet. Pappas bil är framhjulsdriven och tuggar sakta men säkert genom den djupa snön.

  -Vet du var Lena bor, frågar pappa och forcerar samtidigt en tjock snödriva. Jag leder förstås in oss på en återvändsgränd.

När jag sent om sider klampar in hos Lenas stormar ett gäng ungar mot mig, några bekanta med hund är också på besök. Men Mia har överlevt hundar och illbattingar förr. Avvaktande tar hon sig fram, tass för tass i det temporära hemmet vilket knappast ger lugnet och stillheten Nisses tjäll erbjuder. Å andra sidan, omväxling förnöjer. Jag är ju sällan hemma och småbarn ägnar säkert mer tid åt katter, dessutom får hon återse sin forna ägare.

 

Det känns tomt när katten är borta, packningen drar ut på tiden, jag går fram och tillbaka, orolig över att glömma nånting. Pappa vill komma i säng tidigt, han tror ymnigt snöande kan hindra framkomlig-heten ut till Landvetter i morgon.

  -Jag kände på mig att det skulle bli så här, säger pappa och påpekar att han precis hunnit få på dubbade däck.

 

När farsan lite senare snarkar på soffan och klockan hunnit in på små-timmarna är jag fortfarande uppe och donar. Mardrömslika fantasier skenar och skapar retfulla bilder som att Mia lyckats smita ut i vinterkylan och letar sig uppåt mitt bostadsområde, blir utestängd, jamar utan att höras och slutligen fryser ihjäl. Mamma har berättat för mig om hur hennes katt omkom efter att ha vaktat på en råtta i 20 minusgrader. Katter ligger på ett speciellt sätt strax innan de dör upplyste hon. Min då ännu unga mamma grät en hel vecka.

  -Skärp dig nu! Ska du vara panisk när Lena varit snäll och besvärat sig att vårda din älskling medan du är på äventyr i Vietnam, läxade samvetet upp mig. Min inre röst han övertyga mig om att allt säkert ordnar sig innan även jag somnade.

 

Jag kom iväg på min resa till slut. Avsaknaden av Mia yttrade sig fysiskt, en besvärlig ihållande förkylning överrumplade mig i vinterkalla Hanoi. Men det var både intressant och nyttigt att lära känna den av krig härjade Vietnamsjälen. Bland alla vänliga människor och vackra tempel saknades dock någonting som gav ett lite ödsligt intryck i ett annars livligt land. Det fanns inga halvvilda strykarkatter. Jag såg knappt några katter över huvud taget. Efter att ha sett hund och orm på restaurangernas menyer vågade jag inte ens tänka tanken, äter de…

 

Under tiden i Sverige hade Mia det så bra som innekatter kan ha hemma hos Lena. Givetvis vättes mattan några gånger. Någon slags trotsig demonstration för att hon tvingats byta hem. Dessbättre märkte Lena snart att Mia började trivas och verkade återfå minnena från deras tid tillsammans. Hennes barn gillade den nya lekkamraten och Lena ville mer än gärna passa mitt kära husdjur fler gånger.

 

Lite separation från katten gör att man bara uppskattar den mer efteråt. Man inser att tiden tillsammans inte är evig. Några sådana filosofiska känslor tror jag inte katter är kapabla till men de är goda vänner ändå.

 

27 Jan.-97

Nils Sjöström

NYA VÄNNEN

Under tiden jag pratade i telefon upphörde marsvinshonans hjärta slå. Likt ett torkat plommon låg kroppen skrynklig och livlös utanför buren. Mia nosade till synes ointresserad. Tänk om jag kunde acceptera döden som i djurens värld.

 

Sen ett tag tillbaka fick jag tre marsvin av en familj vars barn tröttnat på livliga gnagare. Den skrikiga trion gav lite sällskap men blev aldrig riktigt tam och det var svårt att hitta vårdare inför sommarens semestrande. Oftast tvingades jag lämna gänget till djuraffären, kostsamt och en av honorna fick en pestsjukdom, tappade hår och blev allt magrare.

Kanske en självständig katt är lämpligare, dessa pigga väsen är dessutom inte lika känsliga för sjukdomar sägs det. Längtan var född efter ett djur som accepterar att bli upplockad, jag ville ha ömhet tillbaka.

 

  ”Bortskänkes: Katthona, 2 år med tillbehör till djurvän.” Annonsen i snabbköpet passade perfekt, jag ringde samma dag. Ägarinnan skulle ha barn och ville inte ha katt tillsammans med nykomlingen. Jag kunde komma närhelst jag ville. Hon bodde lägligt i samma stadsdel.

 

Jag trampade över påföljande eftermiddag. Ett blont kvinnoansikte öppnade.

  -Hej! Tyvärr har jag ingen kattbur, hoppas det går ändå. Hon är rätt stark.

Katten, som låg förnöjsamt och tryckte högst uppe på hatthyllan, såg nästan löjligt liten och klen ut. Men när hon förstod vad som var på gång tog det eld och lågor. Svisch! Iväg remmade stackarn med blixtens hastighet. Barnet i huset fiskade upp den under en säng.

  -Du kan låna denna skolväska. Gravida kvinnan och jag lyckades gemensamt pressa ner den nu skräckslagna och vilt kämpande bondkatten. Jag blev klart överraskad av hur en liten fyrfota varelse kunde uppbåda sådant motstånd. Medan kattens matte, Lena, packade ner kattlåda, matskålar och lite mat i kassar, började busen opponera sig inne i väskan och tryckte ilsket huvudet hårt mot dess blixtlås. Ett snabbt ritsch och kattlivet var borta igen.

 

Jag fick en vansinnig idé och lyfte upp djuret på axeln. Med två fulla plastkassar i händerna och en lamslagen katt över mig åkte jag åtta våningar ner. Kattens gälla jamande ekade i den trånga hissen. Vi tittade på varandra i hisspegeln, hennes blick fylld av fasa, min varm och sympatiserande. Ute på gatan kommenterade ungarna.

  -Titta! Lenas söta katt ska flytta.

  -Kan ni hålla cykeln åt mig?

Med kassarna fastknutna på pakethållaren vinglade jag sakta ner mot mitt och nya vännens hem på Sjusovaregatan. Solen sken, frånvaron av vind gjorde värmen olidlig den hösten. Tur för mig att Mia, som jag kallade henne, var rädd och tillräckligt förnuftig att stanna på ryggen. Klorna borrades djupt in i mig och hon kved ynkligt. Folk på gatan vände sig om, några skakade på huvudet och kommenterade. Jag vet, mina sätt att lösa kluriga situationer är kontroversiella, men nu gick jag faktiskt iland.

 

Väl hemma försvann Mia omedelbart och syntes inte till mer den dan. Jag var först inte speciellt bekymrad utan ordnade fint för husdjuret i badrummet. Även nästa dag såg jag inte till min nya kompis och inte nästnästa dag eller dagen efter. Till slut ringde jag Lena. Jag befarade att katten hoppat ut genom sovrumsfönstret. Visserligen två våningar upp, men vem vet, Felis Catus kanske gör vad som helst för att återse sina forna ägare.

  -Tänk om hon är ute och springer, kattjägarna är aktiva så här års! Min upprörda röst gick inte att kontrollera.

  -Nej, nej lugna nu ner dig. Lena bedyrade att katten var kvar i lyan, hon avskyr höjder och tar inte risken att försöka rymma.

  -Fast om hon inte kommer fram snart kan du alltid lämna tillbaka henne, kanske omställningen med att byta mentor är för mycket.

 

Under sängen var Mia inte, ej heller bakom bokhyllan eller i nån av garderoberna. Jag letade och letade, hur jag än sökte, så hittade jag inte min nyförvärvade trotsiga kattvän. Det blev ytterligare ett samtal. Lena garanterade dock ihärdigt att katten var kvar hos mig. Var kan Mia vara? Plötsligt! Mitt i natten stormade jag upp och pressade in handen mellan stoppningen på gamla bäddsoffan. Döm om min förvåning, kändes inte lätta vindpustar och några morrhår. Fastän Mia var avslöjad gav hon inte ifrån sig ett knyst.

Hur vinner man en katts förtroende? Ingenting ätit på nästan en vecka. Lite lättare till mods noterade jag att vatten intagits, förmodligen i smyg på natten när husse sov.

 

Kattmat placerades i dammiga vrår och längst under soffan. Jag hade läst att katter testar blivande vårdare, gillar att provocera och visa sin makt. Men hon tjuvåt inget, lapade bara vatten.

 

När över två veckor gått trodde jag uppriktigt att katten var på väg att svälta sig själv till döds. Jag bestämde att efter tre veckor lämnar jag tillbaks ”Miss matvägrerska” till trygga Lena och hennes barn. Jag var förmodligen en olämplig uppfödare och ville inte ha en död katt på samvetet. Det får räcka med marsvinshonan, som först dödfött en unge och därefter själv omedelbart avlidit.

Kvällen innan jag skulle lämna tillbaka henne sågs en skugga skyggt trippa i riktning mot badrummet. Hon gav mig en hastig blick. Jag lät henne hållas. Lite senare samma kväll såg jag att min katt ätit ordentligt.

 

Den frivilliga isoleringen och fastan var över, eldprovet överstökat och Mia beredd att ge husse en chans. Efter bara några dagar vågade hon äta även i min närvaro. Mia började riva bland blommorna, manipulera och småbusa sådär som sunda ungkatter oftast gör. Ibland roade hon sig med att spöa upp mina två ännu levande marsvin, andra dagar var de bästisar och strök ömt noshåren mot varandra. När marsvinen dött av den djävulska pestsjukdomen, ägnade Mia mig alltmer uppmärksamhet. Troget väntade hon vid dörren när nyckeln sattes i och hälsade genom att gnugga nosen mot ansiktet medan maten plockades ur kassarna. Kärleken oss emellan blev äntligen ömsesidig.

 

Oftast hoppade hon upp i famnen när jag tittade på teve och smög en natt till och med upp i sängen och la sig så nära att jag kände lätta snabba andhämtningar. Det luktade gott. I sin renlighetsiver slickade Mia mig i ansiktet.

 

Med tiden utvecklades en allt bättre vänskap. Mia, som nu var ordentligt tillgiven, accepterade även mina anhöriga och kompisbesök. Den extremt lilla katten växlade långsamt från att vara skygg och osäker till att bli allas kelgris.

 

Idag har jag haft Mia i över fem år, inte helt utan besvär, men hon är värd all möda i världen och förmodligen skulle det bli tomt utan henne. Mias närhet verkar kunna bota sjukdomar också, jag blir sällan förkyld sedan hon flyttade in. Just nu sitter katten och spinner i knäet, hennes argusögon följer nyfiket fingrarna som far över datorns tangentbord. Det känns skönt att ha en riktig vän, en att också dela tystnaden med.

 

9 Maj-97

Nils Sjöström

TREBENTE KISSEN

Första gången jag såg en trebent katt var i Kampung Juara på Tioman Islands, Malaysia. Kvällen ifråga var luften kvävande het, jag och ett trevligt par från Sundsvall dinerar på ”Bushmans”, beachens populäraste ställe.

Katter som ränner omkring, speciellt runt matstånd och restauranger är inget ovanligt i Asien, men när en liten katt med kapat vänsterbakben kämpande haltar fram blir nog alla, även katthatarna, berörda.

  -Stackars liten, vilket öde, sympatiserar en kvinnoröst.

  -Vem är förövaren? Mannen tror, liksom jag, att en sjuk individ lemlästat katten.

Jag plockar upp krymplingen och ber någon ta kort. Tillsammans poserar vi glatt framför kameran. Kattdjuret, hona, gosar spinnande. Hon liknar en blandning av bondkatt och siames. Huvudet avsmalnande framtill och pälsen brunsvart med vita fläckar. Svansen smal och lång, tvärt emot sydostasiatiska katters knorriga stump. Utstrålningen verkar så ynklig att jag inte tror djuret skulle klara tufft kattliv länge till.

Jag skulle bara veta…

Påföljande dag traskar jag nedåt Bushmans igen och där var stackarn, som vanligt tiggande matrester och linkade på sitt karakteristiskt mödosamma sätt. Jag slänger ner potatis och spagetti. Hon stryker sig ivrigt mellan mina ben och är väldigt ödmjuk, hårklätt skinn spretar tovigt åt alla håll, trots sargat yttre är själen ok.

Kattkraken verkar uppskatta livets gåva och tycks göra allt för att behålla livhanken. Att resignera tillhör inte katters natur.

Inte kan folk motstå en tilltufsad stympad misses ynkliga jamande. Således får hon bästa läckerbitarna av förstående turister. Men det finns också andra, mer intakta och större artfränder, som avundsjukt stryker omkring.

Stämningen i kattvärlden kan ibland bli hätsk. Plötsligt hörs otäcka fräsande och dunkande ljud under matbordet. "Min" älskling har gjort ett anfall mot en kraftig gråkatt. "Fröken trebent" tycks ha oändliga krafter trots gravt handikapp. Vem av oss restauranggäster hade kunnat ana hennes potential och friska kämpaglöd, så mycket skinn på nosen har inte ens min virila bondkatt hemma i Göteborg.

När majoriteten gått frågar jag ägaren om orsaken till lemförlusten. Han rycker till, får en inåtvänd blick och säger med knappt hörbar darr på rösten att miss trebents mamma hade bitit av vänstra bakbenet på en av sina då nyfödda och dödat de återstående ungarna.

"Mördarkatten" fick dock smaka på egen medicin och blev efter en tid en leguans skrovmål.

3 Sep.-97

Nils Sjöström