En kär väns död

IN MEMORIAl: DANIEL BIDNER

 

Jag mötte Daniel Bidner våren 1978, han var då tretton år och jag tjugoett. Daniel och jag lockades av spänningen med bergsklättring. Unge Bidner hade snott tidningen ”Bergsport” på Friluftsmagasinet i Stockholm och via den vägen listat ut var klättrarna höll hus. Vid Häggstaklippan utanför Masmo, söder om stan. Nybörjarkurs pågick, när jag kom dit första gången. Med en blandning av rädsla och fascination tittade jag på och iakttog samtidigt en liten grabb som förmodligen kände sig utanför, precis som jag själv.

 

Kort men kraftig, över det normala, var pojken som nyfiket och lite blygt kikade på när avancerade klättrare attackerade fasansfulla klippbranter. Han vill nog ha sällskap. Så ung, måste verkligen ha känt sig ynklig.

  -Tjena, Daniel heter jag, ett brett leende mötte mig.

Ena framtanden var skev och lite gråaktig, killen kanske fallit som barn, var spontana reflektionen. Ögonen var klara och varma. Krabaten utstrålade redig ärlighet jag inte stött på tidigare.

  -Nisse var namnet, jag är också ny i gebitet. Det där ser inte lätt ut.

  -Verkligen inte. Rösten bröt, men ynglingen verkade ovanligt mogen och skärpt.

Konstigt, slät hud. Tonårsfinnar kommer väl senare, tänkte jag. En behaglig tystnad uppstod.

  -Vad ska vi hitta på? sa jag slutligen.

  -En hangeltravers finns där borta, sa Daniel och flinade, den kanske vi kan köra på så länge. Först nu uppmärksammade jag, att leendet var skevt, som om han ursäktade sig. Detta karakteristiska smil skulle sedermera bli känt inom hela den svenska klättervärlden.

 

Det dröjde inte länge innan Daniel och jag fastnade för sporten, vi fick inte bara bra kontakt meddetsamma, vi blev också begeistrade av klättringens dramatik och kom att bli vad i klätterkretsar kallas ett replag. Daniel fick självfallet andra klätterkompisar, fattas bara annat. En mer jämnårig förmåga, som florerat i primärskedet av eldsjälens imponerande och alldeles för korta klätterkarriär, var amerikanskfödde Vilhelm Casteel.

 

Nisse, Ville och Danne, som vi kallades på den tiden, drog ofta ut till Runsa, ett lugnt och vackert naturskyddsområde strax norr om Upplands Väsby. Kustklippan, som stupar rätt ner i Mälaren, är lite speciell, dess vassa släta granit är ljus och mossfri. Att någonsin kunna klättra uppför Runsas lodräta sidor kändes först som en utopi. Men ingen lät sig kuvas. Ett digert rensningsarbete startades, en firade ner längs väggen och inspekterade, en annan undersökte terrängen i hopp att finna andra crags. Alla var vi lyriska och tänkte på dan då våra projekt gick att fullborda. Efter rejält övande på andra klippor, växte rutinen. Förmågan att göra hårdare turer tilltog och med ökad förmåga kom ökat självförtroende. Peppade åkte vi tillbaka till vårt kära berg och betade av tur efter tur. Det här var en härlig tid, en nyskapandets tid, alla njöt av privilegiet att i snabb takt utvecklas och konstant överträffa sig själva. Jag tror det var i jakten på allt tuffare klippturer, som Daniels ödmjuka jag och osjälviskhet formades. Att ständigt utmana naturen gav honom också sann livsglädje.

 

Då jag besökte USA kom vi ifrån varandra och förkovrades på skilda håll. Själv klarade jag aldrig klättringen i högsta svårighetsgraderna. Vad gjorde det! Bara att delta var kul, jag gillade stämningen, festerna och innebörden med att klättra i främmande länder. Givetvis kände ivrige Daniel detsamma, men han var mer målinriktad. Till en början tyckte jag om att han utvecklades efter egen vilja och fick vänner som ”pushade” honom till högre höjder. Turer som Eigers nordvägg vintertid, den långa Cassin Ridge på Mt. Mckinley och sylvassa Cerro Torro i Patagonien är några axplock av vad med tiden blev en lång meritlista.

 

Men när Daniel gjorde försök på Mt. Everest och Himalaya tyckte jag sporten drevs för långt, obehagligt medveten om hur klättring bland världens allra högsta toppar blir som ett gift. Att obevekligt göra svårare och farligare saker kan sluta illa. England hade redan förlorat många av sina finaste toppklättrare under etablering av nyturer runt om i världen. Jag var rädd att även Daniel skulle gå samma brutala öde till mötes. Av finkänslighet sa jag inget till honom, nånting jag idag ångrar. Å andra sidan, hade mannen brytt sig?

 

Ungefär så här har tankarna malt i huvudet sedan sommaren Daniel tragiskt dödsstörtade under den krävande nedstigningen av K-2, världens näst högsta berg. När jag några år senare mötte Rafael, hans klätterpartner från den ödesdigra natten på toppen, snackades inget om Daniel och olyckan. Ämnet undveks som katten kring het gröt. Just då upplevde jag situationen som om ingen av oss orkade eller kunde hantera sorgen rätt.

 

Förlusten av polaren blev en vändpunkt för mig. Klättringen har lagts på hyllan och jag försöker numera vara rädd om mitt eget liv. Jag kan uppskatta enkla saker i tillvaron, t ex fint väder och en skön skogspromenad.

 

I en tröstlös jakt efter meningen med Daniels för tidiga död lyckades jag bara komma upp med ett torftigt, aningen morbid scenario. Då Daniels kropp blev kvar på hög höjd, bland snö och is, blir han automatiskt perfekt ”balsamerad.” Eftersom fynd av mammutar och stenåldersmänniskor gjorts i Himalayas glaciärer hittar säkerligen framtidens individer eminente Daniel i blåisen.

 

Mer än tre år har gått sedan olyckan. Saknaden av min käre vän har blivit större då chocken äntligen lagt sig. Såren rivs ofta upp, som nu när jag försöker skriva denna berättelse. Bättre blir det inte av att flertalet forna klätterkompisar hyser förakt eller inte låtsas kännas vid när jag stöter ihop med dem på stan. Jag antar att de kallar mig svikare och tycker det var fegt att sluta klättra.

 

Just idag, när jag står och kikar ut genom mitt sovrumsfönster, hör smattret av regnet och ser gula höstlöv dala ner från den gamla lönnen vid parkeringen, känns det för jävligt helt enkelt. Jag önskar att Daniel kunde få komma tillbaka, bara för en liten stund. Då skulle vi göra en sista repa tillsammans.

 

 10 Okt.-96

Nils Sjöström[1]

---

[1] Mig veterligen har i nuläget bara tre svenskar stått på K-2s evigt snöklädda topp, förutom Daniel Bidner också Göran Kropp och Anders Rafael Jensen.