Skogsmänniska

ÄVENTYR PÅ BORNEO

Plötsligt kommer en långhårig luden varelse springande rakt emot mig. Att försöka hinna undan är lönlöst, min egen kropp verkar röras i slow motion jämfört med ”skogsmannens.” Rappt rycker han åt sig min äppeljuice och försvinner gäckande mot närmsta buske. Triumferande använder han sedan sugröret och suger i sig den smakliga vätskan på nolltid. Skådespelet avslutas med en nöjd rapning och ett illmarigt leende från förövarens sida.

Jag är äntligen framme vid skogsmänniskornas rike. Uppvisningen kanske är en markering att besöket blir på deras villkor, inte tvärtom. Mäkta imponerade individens fysiska överlägsenhet. Blotta tanken på kommande dagars innehåll gav rysningar av välbehag.

 

Västra delen av jättearkipelagen Indonesien dvs Sumatra, Java, Kalimantan och Bali ligger på ett gigantiskt rev, ”The Greater Sunda Islands.” En gång i tiden var öarna förenade med asiatiska fastlandet. Kolossala rörelser i jordskorpan medförde sedermera att stora landområden sänktes och unika landdjur blev kvar, däribland orangutang, som hitintills överlevt men är hårt jagad.

 

Kranier och levande orangutanger såldes förr på marknader. Orangutang som sällskapsdjur var populärt innan Malaysia och Indonesien förbjöd ägande och försäljning. Stränga straff avskräckte föga, svarthandel florerade. Efterfrågan på orangutanghänder som askfat och uppstoppade huvuden ökade. Grym aphandel genomsyrar Borneo och Sumatra. Lyckligtvis engagerar sig västerlänningar alltmer i orangutangernas öde och försöker vända trenden.

Skogsmänniska, orang-utan på indonesiska/malajiska, jagas skoningslöst; tjuvjägare skjuter diande mammor högt uppe bland trädkronorna. Överlevande ungar säljs på marknader, kanske slutar som husdjur eller försöksdjur. Sjukdomar, undernäring, ja till och med uttråkning tar livet av majoriteten före mogen ålder. Några få lyckliga hittas och sänds till rehabiliteringscenter för stora apdjur, t ex Camp Leakey på Borneos sydkust. Ofta uppstår hjärtslitande trauman när orangutangpolisen hälsar på vilket inte är så konstigt. Kramgoa orangutangungar tyr sig till människor och är till sättet förvånansvärt lika bebisar.

 

Efter en tids resande i Indonesien besökte jag Kalimantan i hopp om att möta de röda långhåriga människoaporna, orangutang. Numera existerar de endast på Sumatra och Borneo.

Jag bussade längs hopplöst dåliga vägar och anlände uttröttad till Kumai, sista civiliserade utposten innan Tanjung Puting, Sydborneos största nationalpark.

Min guide, Alfian visade en indonesisk husbåt i trä, sk klotok. Namnet är ljudhärmande och härrör från motorernas monotona dunkande. 75 000 rupier per dag, en spottstyver, inkluderade helpension och guidning.

Äntligen! Vår klotok stånkade uppför Sungaiflodens spegelblanka vatten, Tanjung Putings nationalpark på över 300 000 hektar tycktes välkomna mig med vidöppna armar. Kanadensiskan Biruté Galdikas grundade denna park 1970. Fristaden behövs då orangutangers framtid är väldigt osäker.

 

Efter en timmes båtfärd ankrade vi Tanjung Harapan, en av tre rehabiliterings centra inne i nationalparksområdet. Övernattningsförbud gällde på torra land, skräp var bannlyst och förutom djungels melodi rådde här en behaglig tystnad. Båten hade knappt lagt an förrän två små orangutanger rusade fram ur buskarna. Deras argusögon blickade forskande på mig. Avvaktande närmade jag mig ungdjuren. När jag sträckte fram handen blev min vänliga gest omedelbart besvarad, de var lika nyfikna som jag. Mötet med Sydostasiens mystiska människoapa har nu gått i uppfyllelse. Full av lycka knallade jag mot parkkontoret och registrerade mig.

 

Ankomsten timades med eftermiddagsutfodringen. Med en orangutang i var hand följde jag skötarna längs en smal stig. En av ungarna tyckte att mina fotoväskor passade som stol. Orangutangungen hoppade upp i min famn och satt sig tillrätta mysigt tryckt mot min axel. Den som inte höll med fick sig ett bett. Efter en liten stund hördes ljudet av brutna kvistar på håll. Våra lockrop besvarades och smidigt svingande längs styva grenar avancerade en halvvuxen orangutang fram till oss. Vi kom till en glänta där en orangutangmamma med unge trofast väntade. Ingen slogs om maten som ställdes fram utan alla avvaktade, smög sen fram och tog försiktigt, likt väluppfostrade medelklassungar, för sig. Orangutangerna hade ögonkontakt med oss under hela måltiden.

Alfian lånade min ena kamera, sen plåtades för glatta livet. Ett lamt skrik bröt magin. En av hanarna hade norpat kameran. Med kameraremmen virad runt handleden kämpade min guide emot, lyckligtvis tröttnade busen och släppte greppet. Senare hörde jag att en kvinnlig skötare blivit ordentligt luggad i håret.

 

Orangutangerna här omkring erbjuds enformigt bananer och mjölk. Förhoppningsvis ska djuren tröttna, dra till skogs och backa upp med frukt, skott, blad, bark, lianer och nötter. I vilt tillstånd äter de också insekter, mineralrik jord och plundrar ibland fågelbon. Orangutangerna i Tanjung Puting är halvt vilda, tillbringar ibland veckor djupt in i regnskogen men kommer alltid tillbaka. Naturlig instinkt har kompletterats med mänskliga färdigheter. Enligt Alfian kommer orangutanger fram till kvinnor som tvättar vid floden och hjälper frivilligt till.

Orangutanger har ett otroligt lokalsinne, kan vandra miltals och hitta läckra frukter. Deras intelligens är ungefär som ett 5-årigt barn men orangutanger har istället begåvats med mångdubbelt starkare fysik än människor. Indoneserna pratar om styrka och snabbhet liknande seriefiguren ”fantomen,” att apdjuren kan knäcka fingrar som vore de tändstickor.

Många forskare påstår, med god grund, att orangutanger lider, njuter, tänker och ser världen nästan som vi, åtminstone via en primitiv form av medvetande. De förstår till exempel sin egen spegelbild och gillar att titta på video.

 

Gamla infödingsfabler gjorde länge orangutangerna felaktigt kända för att röva bort småflickor. Hanarnas långa starka rop spädde på trovärdigheten i legenderna, tjuten var orangutanghanarnas sätt att uttrycka besvikelse över deras förlorade människotjej. De ansågs farliga för människor. Närmare sanningen är att orangutang i vilt tillstånd är en skygg och fredlig varelse. Bortsett från parningsperioder och tillfälliga parbildningar föredrar de att leta föda ensamma och har egna näringsrevir. Genom att iakttaga vart andra djur som äter samma slags kost beger sig sparas kraft. Om orangutanger till äventyrs slåss är det med varandra. Ibland hänger hannarna sig åt aggressiva uppvisningar och om ingen viker undan ryker de ihop. Ärr av bett och brutna fingerleder kan bli minnena efter sådana uppgörelser. Men i grund och botten är skulden till konfrontationerna vår envetna skogsavverkning med överbefolkning inom populationerna och mentala störningar som följd.

 

Färden fortsatte upp till Pondok Tanggui, under resan kom en skock gibboner fram och gjorde galanta hopp bland trädkronorna. På första parkett beskådades uppvisningen till dalande sol och vackra hoanden.

Pondok Tangguis brygga verkade oändlig in i nattmörkret. Träsklandskapet som kantade floden, nu bred och svullen, förde tankarna till krokodilmark. Alfian garanterade att så inte var fallet. Ett snabbdopp innan middagen piggade upp.

Pondok Tanggui var betydligt större och där levde tjänstefolket. Orangutanger traskade obekymrat omkring bland små stigar och tittade ivrigt på oss. Ett gäng hade fräckt invaderat köket, rörde i grytor och lyfte nyfiket på locken, utan att bränna sig. Även utfodringsplatsen bjöd på upptäckarglädje för orangutangerna, fotografernas utrustning roade. Undertecknad fick en smäll med en käpp just som jag skulle ta en bild. Hur många av er har blivit piskade av en orangutang!

Intresset för kel och närbilder förbyttes mot respekt när en av unghannarna attackerade en kvinnlig besökare och rev ett sår i hennes rygg. Aggressiviteten beror främst på frustrerad brunst. Flertalet hannar hittar inte parningsvilliga honor. Frustrationen tas då ut på människokvinnor. Aggressivt beteende orsakas också av dålig behandling under tiden i fångenskap. Skogsarbetare misstänks ha fångat och torterat orangutanger.

 

Färden fortsatte till Camp Leakey vid Sungaiflodens början. Grundad av professor Galdikas och äldst av dem inom Tanjung Puting. Kanske är det därför inte så konstigt att största och allra äldsta orangutangerna cirkulerar runt Camp Leakeys spartanska hyddor. Trötta och nästan apatiska sitter de och imponerar med sin fysiska väldighet. Dessa giganter är enstöringar och tränger veckovis djupt in i den ångande regnskogen men kommer troget tillbaka till sina mentorer. Tyvärr verkar regeln en gång tam och människoorienterad, alltid tam gälla. Återinförandet av före detta fångna orangutanger till vilt leverne får nog betecknas som ett misslyckat projekt i Tanjung Puting men djuren tycks ha en hygglig tillvaro ändå. Orangutangungar, som annars skulle få upp till tio år utan lekkamrat eftersom mamman oftast ammar och rör sig ensam efter parning, får nu sällskap av husdjur och besökare. Livslängden är upp till ett halvt sekel.

Påpassliga fotografer plåtade en katts försök att skrämma en över hundra kilo tung orangutanghanne.

Vid Camp Leakeys utsiktstorn var en orangutangfamilj närvarande. Mamman klättrade upp. Pappan snodde en kanot, trots att orangutanger inte är simkunniga och använde sina stora labbar som paddel. Alldeles för många kameramotorer rasslade. Fadern blygdes inte, ”labbade in” och hämtade mamman med unge. Trion gled sen långsamt iväg längs floden. På andra sidan förtöjdes kanoten ordentligt och apdjuren klättrade upp i ett närliggande träd. De såg ut att njuta av händelsen.

 

I nuläget är Tanjung Puting en av endast fyra nationalparker i världen som sköter rehabilitering av orangutanger. Två finns på malaysiskt territorium; Sepilok Orang-Utan Rehabilition Centre och Semenggok Wildlife Rehabilitation Centre. Dessa är mer professionella och i första hand inte avsedda för turister. Sepilok grundades 1964. Fastän minst till ytan är den väldigt framgångsrik och har återfört flertalet orangutanger till deras ursprungsmiljö med lyckat resultat.

Fjärde parken, Bukit Lawang ligger på Sumatra, där tenderar orangutangerna, precis som i Tanjung Puting, att komma tillbaka efter frigivning. På helgerna, när mycket folk är i rörelse, klättrar de ibland ner till floden vid byns utkant och kikar nyfiket på hoparna av turister. Bukit Lawang har blivit orangutangernas ”Big Apple.”

 

Att stora apor fortfarande finns kvar beror kanske på de tre sk änglarna Jane Goodall, Biruté Galdikas och Diane Fossey, som på -6o talet startade de hittills mest seriösa räddningsförsöken av intelligenta människoapor. Fossey mördades av tjuvjägare i Rwanda men det två återstående fortsätter outtröttligt kampen.

Vissa forskare anser det befängt att lägga energi på återplantering av apdjur. Istället borde man försöka få populationer på platser där de numera är utrotade. Ett argument att beakta efter Borneos och Sumatras senaste jättebränder.

Till primaterna, dvs apdjuren hör också vår egen art, Homo sapiens, den vise människan. Döpt av Carl von Linné för några hundra år sedan. Vis? Kan inte relationerna skötas bättre, speciellt när våra allra närmaste artfränder är schimpans, gorilla och orangutang. Drivs de mot utrotningens brant blir vi inte bara mer ensamma, utan löper också större risk att närmarelägga tidpunkten för vårt eget öde.

 

2 Jan.-98

Nils Sjöström