Trans-Asian-Tour 2007-…

Trans-Asian-Tour 2007-…

Torsdag 25 okt. 2007

 

Äntligen är jag på väg,torsdag kväll och jag står inför dörren till mitt livs resa. Jag kan inte fatta att det är sant, tiden har gått alldeles för fort för att jag ska kunna njuta av resfeber eller andra vanliga positiva känslor folk i allmänhet känner när de drar iväg på sina resor. Jag är alldeles för stressad för att känna efter. Jag är nämligen extremt dålig på datorer, ändå ska jag dra iväg på en flera år lång liftar/äventyrsresa tvärs genom Asien, med laptop i bagaget och utrustad med digital kameror inbillar jag mig kunna dokumentera Asien.

 

Först nu börjar jag förstå allvaret i att ge sig ut i världen, helt ensam med min nästan löjligt dyra hi-tech foto/datorutrustning . Tänk om jag blir rånad? eller blir sjuk, tapper en plomb eller bryter lillfingret (vilket faktiskt hände mig en gång för tio år sedan, då en bil körde på mig!) Eller om en tsunami eller en jordbävning tar mig. Jag kanske hamnar mitt i en massaker? Hjälp! Tur att jag är så naiv att jag tror gått om nästan alla människor.

Min bror, Erik; skjutsar mig till tåget, jag pratar oavbrutet under hela bilfärden ner till stationen. Vi hinner dit i tid och jag passar på att växla lite valuta, ryska Rubel. Oj! Känns redan som jag är på resande fot och svenskarna verkar främlingar. Jag har blivit en alliien i mitt eget land.

 

Idag var jag i gratis tidningarna metro och Punkt SE. Det är väl enda gången jag finns med i två tidningar samtidigt på en dag.

 

Klockan är nästan nio på kvällen och jag befinner mig på ett tåg upp till Östersund. Det är knappast SJ:s modernaste då de inte ens har eluttag till laptop.

 

Jag tar mina medhavda mackor och portionspåsar neskaffe och stövlar klumpigt in i restaurangvagnen och tigger till mig gratis vatten. Till min förvåning får jag som jag vill och lyckas faktiskt snylta till mig gratis minimala portionspåsar mellanmjölk. Hur patetisk får man vara.