Fågelbegravning

 

FÅGELBEGRAVNING

 

Jag står och fryser i nysnön, fötterna är våta. Typiskt! inga vattentäta skor. Ännu en dag av vad som verkar bli förgäves väntan. Ingen dog idag heller. Nu har jag väntat på döden i sju dar. Precis när jag modstulet är på väg att gå tillbaka till mitt hotell hörs sång från bortom kullarna. Pulsen ökar och jag rusar med spänd förväntan mot sången, mer likt en sorgehymn. Kan det vara början på en fågelbegravning? Har jag verkligen turen att någon har dött? Tusen tankar fladdrar runt i min frusna skalle. En smak av död på min tunga. Hur kan man vilja vänta på döden? Jag vet, jag borde inte bete mig så här.

Min egen far gick bort för några år sedan. Att pappa avled utan förvarning skakade om mig ordentligt. Hans död har fått mig att se annorlunda på livet. Pappa och jag brukade göra utflykter tillsammans; han videofilmade och jag fotograferade. Jag gillar att fånga ögonblicket, att ibland få fota något unikt, som kanske idag.

Just nu befinner jag mig på resande fot, närmare bestämt i den lilla tibetanska bergsbyn Langmusi i Kina. Turister jag stött på tidigare gav mig rådet att vänta tills någon dör så skulle jag få se något oförglömligt. Langmusi i Gansu provins är en av de få ställen i världen där man enligt gammal buddist-tibetansk tradition låter sina döda ätas upp av fåglar. Kan tyckas groteskt för oss ”civiliserade” västerlänningar men vid närmare eftertanke en ganska praktisk och billig begravning. Här, högt uppe bland snöklädda berg, ligger nästan alltid tjälen kvar i marken. Fattiga tibetaner har oftast inte råd att köpa begravningsplats och underhålla en kyrkogård.

Tibetanska läran säger att inget värde finns i kroppen när man är död. Som ett sista bevis på generositet till de ännu levande och en viktig länk i naturens eviga kretslopp tillåts den döda bli uppäten av fåglar men även fiskbegravning förekommer. Gamarna som äter den döde får mat. Eventuella dödgrävare och begravningsbyråer får söka jobb annorstädes. Anhöriga slipper valet av kista och de flesta verkar nöjda. Även om jag så här i efterhand chockas, försöker jag ändå förstå och respektera deras sätt att tänka, tibetanerna ser klart annorlunda på livet än vad vi västerlänningar gör.

 

Språngmarschen mot sången är på väg att ta andan ur mig totalt och plötsligt får jag syn på ett gäng munkar med långa gula hattar, sk Yellow Hats. Långsamt och med värdighet går de på rad uppför en brant kulle med utsikt över platsen där fågelbegravningen ska äga rum. Flåsande följer jag efter kånkande på mina tunga kameror. Iklädd smutsiga jeans och blöta lågskor, stripigt hår och yvigt skägg inser t o m jag själv att det är minst sagt oartigt och påträngande att som västerländsk turist klampa in och börja fota på en begravning, jag menar det gör man bara inte hemma i Sverige. Ja säg det land i Väst man tillåts komma in och fota en begravning oanmäld.

Fast finkänslighet är inte direkt min starkaste sida, så jag springer utan minsta hänsyn till de anhöriga upp på kullen och yrar högljutt; är det här fågelbegravningen ska äga rum? Har någon äntligen dött liksom.

Munkarna försöker hålla masken och lyckas faktiskt dölja sin irritation och de kommer på ett smart sätt att bli av med mig.

  -Där nere kommer traktorn med den döde, fort spring dit så hinner du fota.

Jag förstår att fotoförbud råder här uppe, speciellt när greken är här och fräser åt mig att ge mig iväg.

Den hårdföre greken är en riktig ”smartass” som kvällen innan har presenterat sig som duktig fotojournalist. Han börjar med spydiga kommentarer om att mina Nikon F5:or (jag har tre st med på mina resor!) är för stora och iögonfallande. Kanske han har rätt men det var inte jag som konstruerade Nikon F5 och jag har ett annat sätt att fota som han inte lyckas respektera. När grek-snubben väl fått mig på dåligt humör sitter han sen hela natten i mitt rum och berättar historier om sina fotouppdrag. I bruset av allt svammel fastnar en anekdot i mitt minne: Kinesiska militärer som bankade på mannens dörr, trängde sig in och tog hans filmrullar. Tänk att få all film stulen efter att ha rest månader i Kina!

Av förklarliga skäl sätter snubben omedelbart igång och sliter sig i håret.

  -En gång är tillräckligt för att knäcka den mest garvade fotograf, det var hundratals rullar, kanske det bästa jag någonsin fotat, vrålar mannen med illa dold bitterhet. Jag som ”bara” fick en rulle konfiskerad av kinesiska militären i Tashkurgan, Xinjiang provins förstår mer än väl hans bitterhet.

Nu är det relativt liten chans att film konfiskeras i dagens Kina men för ett par decennier sen var det ett ganska vanligt inslag i ”Mittens rike”.

 

Som sagt, greken är en hårding och jag lyckas svälja min förtret och springer lydigt ner till traktorn där dödens vaktmästare förbereder dagens ceremoni. De kör en liten trehjulig traktor med släp där den avlidne vilar insvept i ett vitt lakan.

När dödens hantlangare klär av döingen naken reagerar jag instinktivt; nej det är kallt ute, han fryser…

När de sen kallblodigt börjar skära i honom med en stor kniv skriker jag Aj!

Om det till äventyrs känts obehagligt att titta på ceremonin hittills så är det bara uppvärmningen för vad som komma skall.

Det finns andra mer hungriga åskådare som ivrigt väntar på sin chans. Runt omkring oss människor flockas ett gäng gigantiska gamar med vingar stora som mindre segelflygplan. I kolsvarta fjäderdräkts klädda kroppar med långa halsar och snabba huvudrörelser hoppar asätarna alltmer otåligt omkring och blänger ilsket på mig som fumligt försöker byta film.

Dödens vaktmästare skriker åt mig att inte stå för nära.

På en given signal fullkomligt slänger sig gamarna på stackars dödgubben, alla på en gång, blod och trasade kroppsdelar yr i luften. Jag tvingas ducka för slamsor av kött och blod. Det är inte ofta det händer men jag blir handlingsförlamad och kommer mig inte för att knäppa ett enda kort förrän det hela är över och bara skelett är kvar.

På några få minuter har ett tiotal jättegamar lyckats rensa en död människa från alla mjukdelar. Raskt sätter dödens vaktmästare igång och slipa yxor och börjar hugga loss armar och ben, allt utom kraniet slängs till gamarna som mer än villigt hjälper till att hålla naturens kretslopp intakt.

Den dödes huvudskål sparas och anhöriga använder den som en slags förstorad tekopp.

Tibetaner ser inget skändligt i att spara souvenirer av framlidna släktingar och vänner.

Som för att försöka komma på samma nivå skojade jag med en storvuxen tibetan jag mötte några dagar tidigare då jag otillåtet gick omkring och rotade i den öppna gravplatsen. Jag hade vid tillfället trott att jag var ensam och petade och vände på kranier och drog i skelett och försökte komponera för bättre bilder. Efter ett tag kände jag mig iakttagen och när jag tittar upp ser jag till min fasa en storvuxen tibetan med långt ovårdat hår stirra stint på mig. Jag förstår att han sett min nästan-på-gränsen-till-gravskändning-beteende och när jag försöker gå ställer han sig i vägen och strax innan paniken skenar iväg skiner mannen upp i ett strålande leende och jag hasplar ur mig:

  -Om jag dör i Tibet får ni gärna slänga mig till gamarna. Ett skämt han i allra högsta grad uppskattar. Säga vad man vill om tibetanernas begravningsvanor. Jag kände mig i varje fall bekväm här. Efter en dryg vecka i denna lilla bergsby börjar jag redan känna sorg över att jag måste resa vidare. Om det finns någon riktig nackdel med att resa så är det att tvingas lämna ställen man gillar och människor man älskar, att resa är som livet självt; förgängligt och det gäller att passa på att njuta medan man kan. I morgon kan det vara försent.

 

27 Maj 2007

Nils Sjöström