Kattungar

ULLTOTTEN

Min katt Mia hade redan nått medelåldern när hon fick första kullen ungar. Den förstfödde blev avvisad. Mia verkar inte ge di till vem som helst. Prövade hon min trofasthet? Jag fick i alla fall huvudansvaret för ungarnas överlevnad. Tillvaron för Ulltotten, som vi kallade honom, tedde sig trots allt bra. Mia tvingades att försöka amma också manliga avkomman och inte bara tjejerna. När ungarna blev tillräckligt stora att äta själva dukades mathörnan med de allra finaste delikatesser.

Jag ogillar raskatter, som ursprungligen är en tillgjordhet skapad av människans obevekliga förmåga att sträva efter perfektion och överdriven skönhet, men parningskombinationen perser/bondkatt blev en lyckad kompromiss, trots min skepsis. Att jag nu har fyra små fina kattungar är brorsans flickvän förtjänst. Det var nämligen hon som övertalade mig att låta Mia möta deras lurviga och plattnosade perserhane. Först trodde jag inte på projektet, vem vill ha kattungar som ser ut att ha sprungit in i en vägg. Men gener från hälften naturkatt, hälften konstlad art skapade lilla Ulltottens unika look; kraftig och satt, med ett stuk närmast liknade en hotrod kärra på dragracing. Svansen spretade i luften likt en antenn i blåsväder. Om upprest svans på katter är tecken på glädje tycks detta ex ständigt vara på bra humör. Pälsen är mjuk och burrig, gråaktig med spridda fläckar i vitt.

Vi arbetade upp en hyfsad vänskap småkatterna och jag, så gott det nu går när man tvingas vara borta hela dagarna och kommer hem till nyfikna trotsglada och överenergiska kattungar som ständigt svansar kring benen.

I sin tidiga ungdom dristade sig Ulltotten till att peta upp sovrumsdörren och tassa in till mig. Lite oskyldigt strosade bollen av päls sen runt sovrummet som om han av en händelse gått vilse och samtidigt passade på att kolla in okänd terräng. Sådana avancerade utflykter vågade sig inte Mias kattflickor på.

Men Ulltottens djärvhet blev mig ibland övermäktig, speciellt den morgonen han klättrade på mig, det må vara hänt om jag haft kläder på mig och varit i horisontalläge. Nu råkade jag stå upp och var dessutom naken. I badrumsspegeln såg jag hur vassa kattklor långsamt avancerade uppför min oskyddade rygg. Små rännilar av blod ökade i antal och strävade mot plan mark. Den förlamande smärtan var så outhärdlig att jag inte ens klarade skrika. Små kattögon kikade in i spegelbilden och utstrålade trots, nu du gubben…

Känn er blåsta mänskliga klättrare!

Trots att det inte alltid var ömsesidigt ville jag kattungeskaran idel väl men det kunde bli fel, som när jag ivrigt sprang hem och öppnade ytterdörren. Tyvärr råkade en tass komma i vägen för mina fötter.

Eller då jag ofrivilligt pjuckade Ulltotten. Vid tillfället rusade jag upp för att svara i telefon, i sedvanlig manöver hakade alla ungarna på. Jag kan inte se nöjet i att svansa efter raska hussefötter, kan det vara ”ta-fast-fötterna-lek-utan-att-bli-ihjältrampad”. Efter smällen, som tog klockrent i Ulltottens panna, däckade ungdjuret likt en klubbad oxe och reste först inte på sig. Jag befarade det värsta.

En bonde jag extraknäckat hos berättade att deras katt blivit sparkad av en häst. Följden blev bestående hjärnskador. Kattkraken var därefter oförmögen att gå och äta själv.

Tiden räckte inte till att vårda handikappad katt. Jag har tidigare erfarenheter av djurtragik. Mina marsvin fick pest och gick en plågsam död till mötes.

Jag behövde inte oroa mig länge, Ulltotten kvicknade till och verkade inte ha tagit allvarlig skada. Efter den incidenten var han en smula reserverad mot mig.

Riktigt rädd för mig blev Ulltotten efter sin mest traumatiska upplevelse någonsin.

Skräckscenen i fråga utspelade sig en helt vanlig vardag. Hemkommen från skolan öppnade jag försiktigt innerdörren och kattungarna mötte upp. När dörren var helt öppen hördes ett hjärtskärande kattskrik. Jag tittade ner på fötterna, ingen klämd där. Var inte alla fyra ungar samlade vid dörrmattan? Det förtvivlade skriket fortsatte, nu alltmer desperat och någonting tryckte och bökade mot innerdörren. Tillslut förstod jag vad som hänt och samtidigt kikade ett panikslaget litet katthuvud fram. Ulltotten hade råkat illa ut igen. Han hade lyckats med konststycket att bli klämd mellan hallväggen och innerdörren. Jag hade varit så koncentrerad på att inte skada ungarna när jag klev in att jag helt glömde dörren.

Nu insåg även jag att eventuell framtida vänskap oss emellan var otänkbar. Han flydde så fort jag kom i närheten. För att inte göra det spralliga ungdjuret mer illa såldes han till en barnfamilj. Nya ägarna erbjöd sexhundra kronor och sa att vitsen med så mycket pengar var: ”nu blir ungen åtminstone inte ormmat.”

Kattflickorna var trögare att överlåta. Besökande spekulanter tyckte att färgen inte stämde, ej heller storleken och könet, vidare var ungkatterna allmänt inte som de tänkt sig. För mig är inre egenskaper viktigare, fast jag måste erkänna att Ulltotten var favoritkattungen mycket på grund av gulligt yttre.

6 Feb.-99

Nils Sjöström