God frukt

HÖSTBESTYR

När jag besöker min mors sommarstuga om höstarna brukar vi gemensamt ordna inför vintern, stänga av vattnet, klippa häcken och städa. Sysslorna ger behövlig avkoppling och distans från Göteborg och en stressig vardag. Men den för mig roligaste sysslan, plocka äpplena, överträffar allt annat. Jag brukar ta gamla träpallen från Upplands Väsby. Den gröna gamla hederliga och ommålade pjäsen fungerar ännu, fast den har hunnit bli ordentligt ranglig. Proceduren går till på följande sätt: Jag försöker balansera, så gott det går, på översta steget, vilket oftast är snorhalt av vått gräs. Mamma lyckas stödja stegen och mig samtidigt.

  -Du, säger hon oroligt, kom ner nu. Men jag envisas och sträcker mig långt efter de stora röda äpplena. Oftast går det bra, men ibland välter jag över grenarna och får dem i ansiktet. Hittills har vi fått ner den rödgröna frukten utan allvarliga missöden.

 

Fastän jag tror det kommer att gå bra med äppelplockningen även nästa år gruvar sig min mamma.

  ”Jag är inte ung längre, kan mycket väl trilla ner och bryta nån lem eller skada ryggen”. Det ligger en del sanning i påståendet, men jag är en nostalgisk konservativ människa och inbillar mig att allt går lika bra som förr om åren. Precis som hemma på Torsvägen, då jag på bästa tonårsmaner rände upp i både äppelträn och andra högre lövverk utan att ens vara i närheten av att känna höjdskräck.

 

Som sällskap till denna, återkommande syssla, pratas oftast minnen, t ex den gången brorsan fastnade med tungan på trappräcket. Jag lurade Erik en sträng vinter att slicka det isbelagda järnräcket, fick omedelbart mamma och mormor emot mig. Mormor, som blev mest uppjagad över mitt grova rackartyg, växlade från förebrående ilska till förtvivlad gråt. Hur kunde hennes dotters äldste son bete sig på detta sätt! Men raska humörsvängningar fick knappast loss lille Eriks tunga som obönhörligt bet sig fast.

 

Lossnade gjorde i varje fall äpplena och sedan jag kontrollerat eventuellt värde i fallfrukten bärs alltsammans in. Kilovis med äpplen åker därefter ned i plastkassar och väskor, men större delen slinker i stora klätterryggsäcken, som i sin tur åker upp på min veka rygg. Mamma har ont i sin ena axel och är dessutom över 70 år, således får hon bagaget uppknytet på cykeln. Att jag också har ont i axeln, en gammal klätterskada, är en annan femma. Någon måste väl för Guds skull ta hem hennes goda äpplen. Vi gör oss i ordning, det är jäktigt, trots mammas påminnelser att skynda på, blir vi klara alltför sent. En mil till bussen och en cykel. Mamma cyklar före och jag småjoggar efter. Vi brukar göra så att hon cyklar halva vägen, parkerar jonnen och går sista biten. På så vis kan jag komma ikapp mot slutet av den kurviga och backiga vägen och båda hinner förhoppningsvis med bussen. Smart uträknat, en gång missade jag dessvärre cykeln och remmade i vansinnestempo tillbaka, hämtade hennes knarr och trampade i ännu vansinnigare tempo mot den väntande bussen. Mamma räddade situationen genom att charma chauffören som motvilligt väntade på ”galningen” vilken i oroväckande hög fart närmade sig Bokenäs skola och bussen.

 

Väl hemma i Uddevalla görs äppelmos, äppelsaft, äppelkaka, äppelpaj, äppelbullar, äppelmunkar, det torkas skivade äpplen på balkongen och äpplen blandas i gratänger. Ja det är äpplen upp över öronen, men vi tröttnar aldrig på denna användbara frukt. Den är som vatten, universell. Smakar ljuvligt och friskt. Men så har också äpplet näst vindruvan största skörden i världen.

Det dröjer innan nästa gång äpplena ska plockas, men jag längtar redan och hoppas både min moder och hennes kära äppelträn får leva i mången år till.

 

4 Dec.-96

Nils Sjöström

Dagboken igen!

Hej!

Jag är inne och trixar med bloggen igen. Idag var jag uppe och pratade med Naturhistoriska museumet och reklambyrån PRM. Vi diskuterade hurvida vykort på mina bilder kunde sälja eller ej. Det känns som de inte tror på att vykort eller musmattor med mina motiv skulle sälja särskilt bra.

Lite naivt tror jag att vykort skulle kunna sälja bra och jag tänker bekosta det sjäv. Jag vet att det blir mycket pengar att ligga ute med. Men jag vågar ta risken, det var samma sak när köpte alla mina fotoprylar, svindyrt och jag visste inte om bilderna skulle bli bra. Jag visste inte om jag var en hejare till fotograf eller dålig. Allt kändes osäkert innan jag gav mig iväg på mina fotoresor. Men bilderna blev över förväntan och nu håller jag föredrag och har utställningar runt om i stan. Jag är omtyckt av allmänheten men ignorerad av media. Jag är ännu inte en känd fotograf, jag är inte ett "namn" Att vara framgångssaga och ett sk namn är a och o inom min bransch. Lyckas man inte bli ett namn har man inget där och göra och slås obönhörligt ut.

Vi får se vad som händer med mitt fotande i framtiden.

Sagan om Fredens Djur

FREDENS DJUR

Det var en gång för länge länge sedan, på den tiden då drakarna flög över jorden och dinosaurierna härskade på marken. Det var då det var varmt och skönt överallt på jorden.

 

På alla fyra lufsade apor omkring i stora flockar, ”Fredens Djur” kallades de för att de levde i frid med varandra och nästan alla levande väsen. Deras värsta fiender var ”Ondskans Djur”. Dessa varelser däremot, gick upprätt och deras små runda ögon lyste av elakhet. I framtassarna bar de farliga vapen, som de själva tillverkat.

 

Fredens Djur aktade sig noga för Ondskans Djur, för de var hemskt farliga och dödade Fredens Djur. Men vad hjälpte det att smyga bland snår och buskar eller gömma sig i djupa grottor? Drakar, dinosaurier och jätteödlor klarade Fredens Djur att hålla undan, men inte de fruktansvärda Ondskans Djur.

 

Ondskans Djur var inte bara ondskefulla, de var också finurliga och sin list använde de till att tillverka fler vapen för att kunna dräpa Fredens Djur snabbare.

 

I rasande fart minskade de försvarslösa stackars Fredens Djur i antal. Denna hemska utrotning pågick i många, många år och hur än Fredens Djur försökte kämpa emot så förlorade de. Snart fanns det inte många kvar av deras goda art.

 

En dag fick ett av Fredens Djur se alla i sin stora familj bli ihjälslagna av en skock Ondskans Djur. Nu var den stackars Fredens Djur-pappan ensam. Under stor sorg begravde han sin kära familj.

 

Den förtvivlade pappan; den enda som fanns kvar av Fredens Djur, börjar nu sitt livs vandring. Han vandrar på. Dagar blev till veckor, veckor till månader, månader till år, men den siste av Fredens Djur vandrar enträget vidare. Det är en vandring utan mål, en hopplöshetens vandring. Han aktar sig noga för Ondskans Djur. De ska inte få ta honom, för han är länken till freden på denna lilla planet. Så länge Fredens Djur vandrar på jorden så länge består freden. Den lilla envisa varelsen var och är ännu den enda gnuttan hopp vi har av det, ack så sköra, som vi kallar liv.

 

14 Okt.-96

Nils Sjöström

 

Mammas Begravning

Hej kära läsare!

 

Idag begravdes min mamma, Maj Sjöström. Jag försökte dokumentera med min Ixus. Min bror Erik och jag kände att mamma tappade sina vänner på grund av att hon blev senildement. Ett liv är inte mycket värt igentligen och många människor har inga vänner. Mamma trodde nog att hon hade  vänner medans hon ännu var frisk, när hon sen blev sjuk visade det sig att så inte var fallet.

 

Mest sorligt tycker jag är att så mycket kunskap går förlorad när en människa dör. Jag försökte få både pappa och mamma att prata in lite av sina äventyr på band, men jag började på tok försent. Pappa dog i stroke strax efter att jag börjat och mamma var för generad för att låta sig intervjuas. När vi äntligen kom igång var det förståss för sent. Nu finns bara mina och brorsans mycket subjektiva minnen om vad våra föräldrars liv handlade om.

 

Varför skriver jag så här? I dagens hektiska liv där girighet, makt och skönhet värderas högst har ett vanligt liv knappast något värde och ingen tycks bry sig.

Vi lever våra liv som om det aldrig skulle ta slut och många av människor i närmaste omgivningen tar oss för givet. När vi sedan är på väg att dö finns kanske ingen där att trösta oss.

 

Min pappa sa strax före sin död att han uppskattade livet mer när han blivit gammal. Han sa också att han oftare blev utnyttjad för att han inte hade ork att kämpa emot alla som försökte luras.

Är det hit vi nått efter så många generationer av människor; att livet går ut på att få makt, luras och utnyttja varandra och att bara vackra människor räknas.

 

Tja, det är lätt att känna så i dagens samhälle. Kära läsare, gå gärna ner i min blogg och läs om hur männiksor har det i andra länder.

Bästa hälsningar

Kvasi-filosofen Nils Sjöström 

 

Utställning!

Hej! Idag var jag på Vernissage. Det var Naturhistoriska museumet i Göteborg som invigde deras stora utställning "I love you" och 120 av mina bilder platsade. Inte illa va?

En professor höll invigningstal och en kvinnlig poet läste fräcka sexdikter så att nog alla rodnadade. Sex var genomgående temat på utställningen och varför mina bilder kom med berodde nog på att människorna jag plåtat utstrålar förnöjsamhet och naturlig glädje. Människor som fortfarande klarar av att vara medmänniska.

 

Det var rena turen att jag kom med. Jag var uppe på Naturhistoriska och frågade om föredrag och precis när jag var på väg att dra kom en av utställningsarangörerna springande efter mig och frågade om jag hade bilder på människor och visst hade jag det.

Med på Vernissagen var många av mina vänner och folk som stöttat mig. Jag kände mig uppskattad och har fått ett ordentligt erkännande. Men kommer jag klara mig som freelansare? Känns som en osäker tillvaro ekonomiskt men det är värt att göra ett försök.

Bästa hälsningar

Nils Sjöström

Dagboken fortsätter…

Hej kära läsare, jag har hållit på hela natten och lagt in gamla historier på bloggen och hoppas ni får en spännande läsning.

Vissa säger att jag är bättre fotograf än skribent. Då reagerar jag med att försöka skriva ännu bättre. Jag ändrar och har mig och kämpar på. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få dessa texter publicerade. Klen tröst är om någon av er läsare ville skriva en kommentar i min gästbok. Nog om skrivandet.

 

Nu är det midnatt och jag har suttit halva dan framför datorn, jag är hos brorsan i Frölunda. Det är meningen att jag ska få överta hans dator och då kommer jag skaffa egen internet. Kanske också en webbkamera. Då kan vi kika på varandra.

Idag har jag också hunnit med att fota Hammarkullefestivalen. Efter dryga 1000 kort med min lilla digitala Ixus lyckades jag få en Outstanding bild, tror jag. Jag lägger in den på bloggen vid senare tillfälle.

Brorsan och jag är som sagt föräldrarlösa och nu har vi bara varandra. Jag har inte vågat ta tag i känslorna och vill bara fly bort från allt. Varken mamma eller pappa har sett mina bästa Asien bilder.

Jag vet inte varför jag reser iväg och fotar så mycket. Verkar igentligen ganska meningslöst men jag gör det ändå. Jag är så naiv att jag tror att mina bilder betyder något att de får ett värde med tiden. Asien är förändligt, speciellt de fattiga länderna är ju inte fattiga för alltid och ett redigt fotodokukment om dessa människor med förundelig livsglädje trots brist på det mesta, dessa fattiga stackare som ändå klarar av att vara medmänniska, för dem är det minsta jag kan göra är att fortsätta fota.

Vadå eja dum eller?

Hälsningar från kvasifilosofen Nils Sjöström (Ryggsäcksluffare med kameror)

Ensamhet

DEN UNGA VIETNAMESIKSKAN

Solen sjunker sakta, flanörerna i stan njuter av värmen och eftermiddagsstillheten. Många dröjer kvar vid Hoan Kiem, populärast av sjöarna i centrala Hanoi, Vietnam. Barnen leker, mammor har bebisar i selar på magen, cyklande ungdomar visar upp sina atletiska konster, äldre matar duvor, jag livet går sin gilla gång i detta märkliga asiatiska land.

Lite vid sidan om sitter en smågrubblande medelålders herre, klädd som en trashank. Mannen är blond med stort yvigt gråsvart skägg, han är liten till växten för att vara västerlänning, smått lönnfet och ser inte överdrivet lycklig ut. Kanske är han en av alla västerländska ryggsäcksturister som regelbundet besöker landet.

Men ta mig Fan! är det inte jag själv. Gud vad jag skäms, varför verkar jag sådär ledsen och min blick är så frånvarande.

Utåt sett verkar den lille mannen lagom tråkigt vanlig, i varje fall vid första anblick, men jag lovar er, skenet bedrar. Jag är allt annat än en vanlig trist man, i alla fall mitt inre är klart annorlunda, mer än vad de flesta människor tror. Akta er, om ni bara visste…

(Jag tänker inte avslöja mycket av mig själv i denna story, nån måtta får det vara.)

 

Hur som helst, jag satt och häckade vid en av de gamla parkbänkarna bredvid den pittoreska sjön när plötsligt en ung vietnamesiska kommer fram. Hon ställer sig rakt framför mig.

  -Hej! Får jag intervjua dig, frågar hon sådär lagom förföriskt leende.

  -Självklart, slå dig ner, säger jag så naturligt jag bara kan och försöker hålla nerverna i styr.

Hon börjar rota i sin lilla handväska och får fram nån sorts frågeenkät. Under utfrågningen dras den fagra varelsen allt närmare mig. Sitta nära vietnamesiskor. Känns ovant. Vad gör man nu? Var fäster jag blicken! På barmen som sakta höjs upp och ner eller på hennes klara ögonen utan minsta tillstymmelse till varken rädsla eller fräckhet. Efter en stund vågar jag slappna av lite och försöker acceptera känslorna, inte direkt erotiska, men ändå sanslöst ljuvliga. Skymningen faller, det hela drar ut på tiden, snart för mörkt att läsa.

Vi beslutar att tillsammans gå mot Green Bamboo, mitt hotell. Stumpan är fenomenal på att korsa Hanois tättrafikerade gator, likt en gatans matador lotsar hon mig säkert över och snart är vi inne på mitt rum. En stämning av oförarglighet omger omedelbart den unga damen. Smäcker är hon och luktar gott. Långt svart hår ramar in ett symmetriskt och vackert utmejslat ansikte, vita jämna tänder kommer fram i hennes bländande leende. Förföriskt halvöppna ögonlock med långa grova ögonfransar. Vilken kvinna!

Varför är just sydostasiatiska donnor så ofattbart vackra? Är det för att anletsdragen totalt skiljer västerlänningarnas eller kanske för att damerna här nere har karaktär. En slags charmig disciplin uppbyggd sen barnsben av hårt arbete och tidig ansvarskänsla. Att leva utan skyddsnät tycks generera stolthet över egna personligheten, dvs om man lyckas skapa ett värdigt liv. Och jag vågar påstå att denna behagliga kvinna levde bra.

Hon hade sån lockande utstrålning att jag borde blivit rädd och försökt förstöra stämningen som naturligt byggdes upp, vilket är typiskt mig. Konstigt! Jag slog inte bakut som en skrämd häst och blev inte blyg och bortkommen som brukligt hemma i Svedala. Jag var inte mitt patetiskt töntiga jag, just idag fanns ingen ork att självömka eller bygga upp murar omöjliga att rasera. Eller nåt annat dumt. Fråga inte varför men ärligt talat ville jag inget annat än att existera, att bara finnas till, regelbundet dra in luft i mina sketna gubblungor för att åter släppa ut den. Andas och titta. Vara social och mysigt sällskaplig likt en huskatt.

Kyss mig i arslet!

 

Allt efter tiden gick fortsatte jag att må förträffligt. Till min förvåning kändes situationen för en gångs skull äkta. Ingen tillgjordhet eller inställsamhet som störde, denna gång inte ens från min sida. Metodiskt gick vi igenom fråga efter fråga och jag försökte svara så sanningsenligt jag bara kunde. Hon var noggrann, verkade ta sin uppgift på allvar, kanske hennes lärare ställde orimliga krav. Eller gillade hon kanske mig lika mycket som jag gillade henne. Drog avsiktligt ut på tiden bara för att njuta av min närvaro, se mina västerländska anletsdrag, mina blå ögon, mitt kortklippta hår. Var våra tankar kanske likadana? Var vi bägge attraherade av varandra? Jag inbillar mig knappast att få veta svaren. Tiden rinner iväg, nu är det snart försent. Ingen av oss verkar vilja smida medan järnet är varmt. Eller är det bara min livliga fantasi som går på högvarv igen. Det är i så fall inte första gången.

E han riktig, den eller. Vicken döddansare!

 

När vi äntligen var klara med alla frågor fick Nouyen, som hon hette, plötsligt bråttom och hastade iväg. I bästa gentlemannastil följde jag artigt med. Vad skulle jag annars gjort? Satt igång någon sorts förförelseakt ändå.

Lägg av med det!

 

Vietnam är till största delen buddistiskt och saknar Latinamerikas och västvärldens lösaktighet. Till vänskap men inte längre. Får duga åt en gammal inbiten ungkarl. Numera är vänskap med turister inte längre tabu, som tur är, och ärligt talat kändes det faktiskt angenämt att bara kravlöst vara nära varelsen. Skönt är att slippa tänka på att försöka göra vad män och kvinnor oftast gör när de är tillsammans. Ljug på du bara så löser sig nog allt. Fly är vad du vill va!

 

Jag vet inte varför men här nere upplever jag att man tillåts vara sig själv i mycket större utsträckning jämfört med hemma och inget anses konstigt med att släppa in en kvinna på rummet bara för att prata bort en stund. En slags samvaro nära varandra utan att mer händer än att bara finnas tillsammans, den ene bryr sig inte om vad den andre tänker. En naturlighet till livet, tiden och dess fåfänglighet. En andnöd vi i ”viktiga” västvärlden nog saknar. Vilket jävla skitsnack. Vilken idiot! Herregud. Kan ingen jävel få tyst på stollen!

 

För inte alltför länge sedan blev vietnameser bestraffade när de pratade med västerlänningar. De få turister som lyckades komma in i landet hade ett litet helvete att hitta och klara sig i största allmänhet, en del vietnameser bröt ändå lagarna och visade i smyg mycket mänsklig värme och gästvänlighet.

Omöjligt att fråga om vägen på den tiden. Är det någon idé att resa i ett land där man inte får kontakt med lokalbefolkningen? Och hur pass hög blir livskvaliteten för vietnameser som tvingas avvisa glada förväntansfulla västerlänningar? Jag antar att Vietnams styrande tillslut insåg att ska pengar av turismen komma in i landet måste nog regimen tillåta sitt folk att tilltala oss.

 

Miss Nouyen och jag traskade upp längs 52 Nha Chung Street, en av huvudgatorna som låg bara några kattskriks avstånd från Green Bamboo. Ju längre bort från mitt hotell desto mindre turister. När jag såg lokalhaken med decimeterhöga plastpallar och dito miniatyrbord gick tankarna till SJs lekvagnar. Det egenartade möblemanget lockar kanske till skratt vid första anblick men är funktionsdugligt, billigt och framförallt utrymmesbesparande. Krubbet här är oftast bättre än den mångdubbelt dyrare restaurangmaten och du blir vänligt bemött. Jag själv har förkärlek att hänga på dessa enkla syltor, man får bra kontakt med andra gäster och personalen tar sig tid med förvirrade typer likt mig själv.

Vi slank in på en smal gränd. Plötsligt blev allt svart för mig, jag kunde inte gå i skumrasket och Nouyen erbjöd åter lots. En mjuk stark kvinnohand. Jag passade på att fråga hur hon försörjer sig. Nouyen sa att hon gav privatlektioner i engelska. Va modigt med tanke på att vietnameser har väldigt svårt att uttala vissa engelska ord, de försvinner liksom i ivern att få fram det man vill säga. En av hennes bröder kom och mötte och erbjöd sig att visa vägen till mitt hotell. Jag avböjde.

Så var man återigen allena.

Ja och vems fel är det!

 

Efter denna upplevelse kunde jag givetvis inte gå tillbaka till rummet och uggla utan gjorde istället en kort avstickare till hotellreceptionen i hopp om att plocka upp min vilsekomna ryggsäck. Döm om min förvåning, den var inte där. Medan jag svarade på frågor och dreglade efter Nouyen hade budet från Malaysia Air kommit över med mitt bagage. Tough Luck! Personalen kände inte till mitt namn, därför gick ryggan i retur.

  "Hotellet är stort och vi jobbar i skift" var förklaringen jag fick. Ska man gråta eller skratta. Men vetskapen om att kollit nu var i stan lugnade. För vissa kan det gå värre, stackarna som får allt sitt bagage bortslarvat för gott och kanske råkar ha ovärderlig film eller andra personliga saker däri. Hu! Vad hemskt. Nu föddes idén att inte medföra incheckningsbart resgods över huvud taget. Tja! Här dyker Nisse upp på flygplatsen med bara handbagage.

Då Malaysia Airlines kontor ändå var stängt och Green Bamboos "observanta" personal inte verkade bry sig resignerade jag och vandrade ut i Hanois isiga natt. Efter att ha gått vilse ännu en gång kom jag åter till det pittoreska fiket vid Hoan Kiem sjön där jag mött Nouyen. Nu pågick där en privat fest för fullt. Träden runt omkring var eklärerade med lampor i allsköns färger och ljuv musik hördes. Jag kände mig om möjligt ännu mer utanför. Inget annat fanns att göra än att titta på de festande och bita ihop. Vintern var kommen och Vietnam var lika kyligt som mitt sinne.

 

1 Juli 2005

Nils Sjöström

Kriminalitet

TJUVAR OCH BANDITER

 

Bakhjulet borta. Skurkarna har slagit till igen. Min cykel vägrar stå upp, ramen hänger slokörat i låset, kedjan tilltufsad i gruset.

 

Mammas varningar ekar i bulan: ”vad du än gör, lämna den inte vid stationen.”

Först nu ser jag med egna ögon hur flertalet cyklar slaktats ohämmat. Nakna ramar och bakhjul gapar ynkligt vid Centralstationens bastanta cykelställ. Välkommen till västkusten och glada Göteborg.

 

  -Delar plockas för renovering av stöldgods, säger cykelhandlaren sakligt. Du kan inte lämna en fin cykel var som helst, oavsett antal lås. I vissa stadsdelar härjar maffialiknande ligor.

  -Vilket Jävla tjuvsamhälle. Sverige 1997. Ska det behöva vara så här!

  -Du har inte haft cykel länge va?

 

En tusenlapp fattigare och med sprillans bakhjul lämnar jag verkstaden, nu påtagligt osäkrare. Förra jonnen, en Crescent, ställdes i trappen. Säkrad med wirelås trodde jag naivt platsen var okej, tills tjuven hälsade på.

 

Efteråt, skönt bänkad framför datorn är en episod likt denna lätt att skratta åt. Bara en oförarglig stöld, jag har haft tur, vilket inte alla har. Tre personer i veckan mördas och få bryr sig. Vad händer med attityden mot brott i dagens Sverige?

 

Vandringsfärden hemåt Kortedala ger ro att grunna på ett och annat. Det tar tid och är inte helt lätt att kånka på bakhjulslös cykel, speciellt med ryggsäck. Genast inser jag att krafterna inte skulle räcka. Min veka näve glider, musklerna försvagas obevekligt och jag tvingas ständigt vila. Då kläcks idéen att häkta fast sadelns framsida i bärremmen och halvt bära jonnen.

 

Måste skärpa mig och inte lämna velocipeden var som helst. Antagligen har resande i hederligare länder inpräntat ”det-händer-aldrig-mig-mentalitet”. Vietnam och Indonesien erbjuder cykelvakter på offentliga platser, vilket egentligen inte behövs, där vill ingen riskera ett överdrivet strängt straff för en stackars cykel. Sverige skulle nog inte må illa av liknande service. Brutalt straff är bara förnamnet i Kina. Där kan rånare tas av daga inför kuvad publik om brottsoffret är en turist.

 

För hårt straff, låter som en utopi i resignerade svenskars öron. Alla vet väl hur besvikelsen svider när polisen skakar på huvudet och säger att de inget kan göra. Det är inte vårt fel klagar de och skyller på politikerna som i sin tur skyller på ekonomiska trångmål. Sanningen gemene svensk tvingas höra är att makthavarna knappast prioriterar rättssäkerheten.

 

När jag passerat Olskroken och närmar mig Gamlestaden dyker plötsligt en polisbil upp, snutarna i baksätet tittar betänkligt. Lättnaden över att radiobilen inte stannar och börjar krångla ger ny energi. Jag kämpar enträget vidare. En och annan cyklist fånstirrar och en buss håller nästan på att köra av vägen när föraren drabbades av ofrivillig nyfikenhet.

 

Glöm parkeringstjafset med bil och skräcken att bli nedslagen på spårvagnen. Släng er i väggen kontrollanter! Stålhästar är betydligt snabbare än apostlahästarna och risken att bli påhoppad ute på stan är minimal. Friheten att trampa sin egen väg är inte helt fel och med någorlunda kondis kan man komma långt. Fördelarna med min nu lemlästade knarr jäser. Hjärnans fenomenala förmåga att låta tankarna ohämmat fladdra vid fysisk (över)-ansträngning gör mig ömsom lyrisk ömsom deprimerad. Blodsockerhalten sjunker i botten. Tjurskallighet inpräntad i ryggmärgen sedan bergsklättringens glada dagar driver benen oförtrutet framåt.

 

Bellevue. Vad är klockan? Behagligt tyst så här på småtimmarna, endast taxis sporadiska dån bryter stadens vilopuls. Himlen är stjärnlös trots befrielse av moln. Trist. Vi är så upptagna av stadslivets konstgjorda leverne att vi inte ens märker vad vi missar.

 

En gnistrande kall augustinatt i Pakistan sov jag på ett hustak högt uppe bland Karakorums isbeklädda berg. Himlen var becksvart tack vare miltals till närmaste by. Vackra stjärnor tindrade överallt, jag såg ständiga stjärnfall. Man var ett med naturen.

Livet för en bandit var bistert i norra Pakistans karga bergsvärld. Han eller hon kunde få handen avhuggen eller bli kastad i en iskall fors.

 

Ta lagen i egna händer. Någonting för Sverige? Vad är alternativet! Nu när brottsligheten ökar i Sverige, i motsats till Nordamerika där den faktiskt minskar, skiter polisen i småbrott. Nån slags irrationell protest mot omstruktureringen som skett. Medan politiker och polisledningen envist träter ökar kriminaliteten, speciellt den tyngre, med allt högre hastighet. Vissa förutspår utveckling liknande den i Sydafrika där polismord är vardagsmat och våldtäkt sker varje sekund.

 

På radion hörde jag att århundradets kupp genomförts i Schweiz. Postrånare kom över motsvarande 300 miljoner svenska kronor. En hel miljard låg på lastbryggan men alla stålarna fick inte plats i flyktbilen. När nyheten kablats världen över hörde en av rånarna från ligan som gjorde stora tågrånet av sig. Han lovordade och rådde gärningsmännen att ligga lågt närmaste tiden.

Vart Fan är vi på väg? Vad hände med gamla begrepp som moral och hederlighet? Tänk om vi stapplar in i 2000-talet med en trend av ökat grövre brott, kanske tvingas leva i ett samhälle där brottslingarna slutligen tar makten.

Jag blir så uppjagad att jag missar Kortedala Torg och får gå tillbaka några hundra meter. Den amputerade hojen kedjas vid en återvinningsstation, ett stenkast ifrån cykelreparatören.

 

En stor börda lämnar min klena rygg och även tankarna lättar. Med glädje erinras tiden från barndomshemmet på Torsvägen. När cyklarna för oss ungar blev stulna på den tiden ringde föräldrarna länsman och efter några veckor kunde vi hämta dem. I Upplands Väsby visste man vilka tjuvarna var. Det var på 60-talet, då polisen fortfarande hade koll på läget.

 

9 Sep.-97

Nils Sjöström

Skogsavverkning i massor

UNIK NATUR I FÖRDÄRV

Borneo är döende. Såren växer sig större och större för var dag. Regnskogen, världens lungor, förstörs. Vad håller vi på med? Ska vi ta död på oss själva?

Få tycks bry sig, ännu färre orkar vara engagerade, var och en har ju sitt och vardagsproblemen går väl före allt. Tänk inte på framtiden, lev i nuet. Växthuseffekt och höjning av vattennivån, strunt i det. Njut av värmen. Håll käft och var glad!

Utanför bussens tonade rutor utbreder tillsynes oändliga kalhyggen, små eldar av olaga svedjehyggen pyr lite varstans. Sträckan mellan Tawau och kuststaden Sandakan i nordöstra Borneo är det värsta jag sett i skogsförstörelse. Efter att ha rest runt i Kalimantan, Sabah, Brunei och Sarawak började mot min vilja faktum stå klart; Borneo, världens tredje största ö, dess regnskog äts långsamt upp från alla sidor. Likt cancerns elaka kräfta som fått fäste finns ingen återvändo. Eller?

Inte en snubbe kommer finnas kvar på vår planet om inte skogsavverkningen stoppas snart. Skillnaden mot jätteöns vardagsmänniskor, turisterna, de få urinvånarna och öns silkesapor, näsapor, orangutanger och alla de andra djuren är att de sistnämnda inte vet vad som försiggår. Vi, Homo sapiens, däremot förstår mycket väl, ändå tycks ingen vilja ingripa.

I takt med att träden huggs ned ökar djurens och djungelmänniskornas oro. Dayakerna längs Mahakan floden drivs allt djupare in mot öns centrala, ännu ogenomträngliga skogar, men sen då. Vad händer när all skog väl är nedhuggen? Långa rader av halvt nedhuggna palmer anar att man enkom planterat palmer för att sedan sonika kapa av topparna med kokosnötter och allt.

Fåfänga försök görs visserligen att plantera ny skog, tyvärr med mindre lyckat resultat. Politiker och makthavare tycks inte förstå att tropiska djur behöver mångårig mångfasetterad urskog för att kunna överleva, de klarar inte att leva bland steril nyplanterad skog.

Nej det är verkligen ynkligt att ingenting radikalt görs, man kan tycka att de rika industriländerna borde föregå med gott exempel. Det förhåller sig dessvärre precis tvärtom. Länder som t ex Sverige och Frankrike är väldigt inblandade i skogsskövlingen med ursäkten att gör inte vi det så hugger nån annan ner skogen. Regnskogen måste till varje pris skyddas, för alla spännande djurs skull och för vår egen framtida existens. Hoppas någon förstår. Snälla makthavare världen över, lev inte bara för stunden, tänk också på framtiden. Vi är ju nästan sex miljarder människor som tvingas trängas på vårt unika klot, vi sliter allt hårdare på miljön och våra begränsade naturresurser. Bara vi inser det och ändrar vår extravaganta livsföring så kanske kommande generationer också kan få njuta av denna spännande planet.

10Aug.-96

Nils Sjöström

Vilda fantasier

EN STUND UR EN MANS LIV

Jag kliver ur taxin för att ta några kort av Manilas imponerande ”Jeepneys”. I en konstant ström mullrar hot-rod bilarna långsamt förbi, en efter en, den ena häftigare än den andra. Fantasieggande motivlack, glänsande nyputsad krom, öppna rör. Vilket ljud! Vilken syn! Samma ögonblick som taxidörren smällts igen och jag blir ensam lösgör sig en tiggare från stans vardagsstressade medelfilipinos. Förvrängningen av normalt liv, människa utan värde, saknade självaktning och räcker framfusigt fram handen. Jag, som tänkt börja en häftig foto session, blir förstås irriterad. Bort med dig säger jag på mitt eget språk och försöker ignorera honom. Men mannen är lika envis som ful och går med framsträckt hand tätt intill.

Nu gör jag misstaget att försöka vifta bort kräket. Det blir signalen att inte släppa den där egendomlige turisten. Han skulle till varje pris ha pengar och svansar obevekligt framför kameran och lyckas förstöra ypperliga chanser att föreviga dessa fantastiska kromblänkande mästerverk. Typiskt!

Taxichaffisen signalerar och försöker på alla vis få lodaren på andra tankar. Döddansaren känner sig dessvärre knappast avvisad utan tjatar enträget på. Till slut tappar jag tålamodet och säger åt honom att dra åt skogen. Äcklet blir då hotfull och börjar fäkta med armarna. Jag ger honom fingret och han exploderar totalt och drar oväntat upp en rostig kniv. Hjärtat nästan stannar och jag fryser fast. Hur klarar man sig nu? Första hugget tog i armen, smärtan fick mig att vråla och när jag vände mig om för att titta till såret trängde någonting vasst djupt in i bröstet. Mannen drog blixtsnabbt ut sin hemmagjorda kniv och stötte ursinnigt över bröst och buk. Blod pumpade ut och sipprade ner längs byxorna. Nu är goda råd dyra!

Jag håller händerna för magen som för att hindra tarmarna att rinna ut på gatan.

Konstigt nog står jag fortfarande upprätt och vad är ändå konstigare; vid Seven Eleven butiken mitt emot vaktade en uniformerad man med avsågat hagelgevär och batong. Hans spegelglasögon blänkte intetsägande mot mig. Inte en fena rördes. Knappast hjälpsamma här och ingen annan på den folktäta gatan tycktes bry sig. Såg de inte vad som hände eller är de alla lika rädda? Jag försöker skrika men inte ett ljud kommer ur min snustorra strupe.

Lodaren ler nu överlägset och jag väntar på nådastöten.

  -You didn´t expect that huh? Tycks han tänka.

En situation likt denna är vad jag oroat mig för under hela mitt vagabondliv. Att ingenting allvarligt hänt tidigare, t. ex. under mina resor i Latinamerika, är ett under. Visserligen blev jag beskjuten under en ensamvandring i Guatemalas vulkaniska berg. Men snubbarna som sköt mot mig, en kula svischade förbi strax ovan huvudet och stannande med ett distinkt smällande ljud i en trädstam, ”bara” skojade. De var på fyllan och roade sig med att skjuta vilt omkring.

Eller då poliserna i Mexico jagade oss turister och slog ihjäl, med bara händerna, stackarna de hann ifatt. Jag, med bra mycke spring i benen, kom undan med en hårsmån. Jag kan garantera er, man längtar inte direkt efter att ha en narkotikapåverkad mördare till snut i hälarna.

En hård knuff får mig att vakna till.

  -Are you ok out there man? For a moment you had me wondering. Seven Eleven vakten ler bakom sina välputsade solglasögon.

Strax hördes också tutandet från min väntande taxi som vinkar åt mig att kila in och handla vattnet. Lättad förstår jag att alltför hemska dagdrömmar tagit överhanden. Det var min andra dag i Filippinerna och det skulle ta tid att vänja sig vid jargongen och deras snabba spontana livsstil. Kanske är man lite överdrivet nervös som tillåter fantasin skena iväg så där utan vidare. Men ensam och inför dörren till fyra månaders resande i Asien är det kanske förlåtet att vara lite skrajsen.

20 Aug.-98

Nils Sjöström