Min allra första katt

FINA

En dag kom Erik, min bror, hem med en ynkligt jamande kattunge. Mamma Maj var oförmögen att säga nej eftersom hon själv haft katt som barn. Bondkatten, en mager stackare, hade avvisats under amningen.

I början på 60-talet bodde vi i ett stillsamt villaområde i utkanten av Stockholmsförorten Upplands Väsby. Skogstomten med bergknalle var inte längre lekplats bara för Erik och mig. När vår nyförvärvade lilla vän, kallad Fina, vuxit till sig och fått känna trygghet, fanns mängder av spännande terräng att utforska.

Fina blev kombinerad inne och utekatt. När Maj gick till bussen om mornarna följde Fina efter. Maj var rädd att hon skulle bli överkörd men Fina var en förnuftig katt som lydde ordern att tassa tillbaka. När sen mamma kom hem väntade Fina troget i vår täta häck.

 

Vad Fina gjorde där emellan vet ingen riktigt. Erik och jag var i skolan och pappa Albin arbetade i Stockholm.

 

Finas första riktiga vinter glömmer ingen Sjöström. När snön föll tät ville hon absolut ut och jaga snöflingor. Buskattens spänstiga skutt pågick outtröttligt i timtal.

 

Med åren blev Fina alltmer självständig och var borta långa perioder. En gång kom hon hem med sår på svansen. Ihärdigt slickande hindrade förstås läkningen. Maj tog stackarn till veterinären som idiotiskt föreslog krage som skydd. Somliga av sextiotalets djurdoktorer tycktes inte haja att katter som inte tillåts slicka pälsen får proteinbrist.

Maj tog inte råd av kvacksalvare utan litade på sin instinkt och virade gasbinda runt svansen och bakbenen, en inte helt lätt procedur. Efter ihärdiga försök att slita bort omplåstringen resignerade Fina och slickade som vanligt, även på förbandet. Såret läkte till slut.

 

Dessvärre fortsatte Finas långvandringar och en dag kom hon inte tillbaka. Brorsan och jag släpade hem diverse strykarkatter som mamma direkt såg inte var Fina. För att inte göra oss besvikna behölls en av katterna. Nya missen var också vacker men ovanligt tystlåten och snart förstod vi att den inte kunde jama. Att vänta vid ytterdörren var signalen att kila ut. Men även stumma ”surrogatfina” rymde och under en längre tid saknades katt hos mig.

 

Efter några år kom en utmärglad Fina försiktigt hemtassande. Alla blev förstås jätteglada. Vår hemkomna hjältinna fick bästa maten för katter, mammas hemkok. Varken Brekkies eller Whiskas existerade på tidiga sextiotalet, om det över huvud taget fanns specialtillverkad kattmat. Tiden på Torsvägen klarade i varje fall Fina galant.

 

Men när jag nådde tonåren med häftiga fester växlade kattens tillvaro från lugn harmoni till tuff prövning. På första föräldrarfria festen spelades så högt att Fina skakade av rädsla och kved ängsligt utanför garaget. Under andra partyt trotsade en nu härdad Fina skräniga tonårsrebeller och slickade lugnt tassarna intill basreflexhögtalarnas kraftiga dunkande.

  -Pjucka Johnte! Långhåriga skinnklädda vildar tyckte Fina lät för mesigt. Jargongen var hård men i ärlighetens namn blev styvnackade huskatten festens dragplåster.

 

Vid sommarstugan kom ögonstenen slutligen att möta sitt öde. Första bilfärden ut blev en smärre chock för fina Fina. Skräckslaget hoppade hon längst fram i passagerarutrymmet och tryckte jamande vid Majs fötter tills sömnen tog överhand.

Mamma våndades när katten skulle släppas ut i pastorala Edsätra med oändliga storskogar. Fina rände överlyckligt iväg men kom plikttroget hem om kvällarna.

Epoken landet var förmodligen den bästa i Finas alltför korta kattliv. Bondgårdarna med dess kissekatter gav ypperligt tillfälle att öppna relationer. Eriks och mina nya kompisar var kattälskare.

Ett tilltag som grannarna knappast glömmer var när Fina djärvt klättrade upp längs stegen och ända till taknocken. Att hämta ner missen tio meter ovan backen blev en nervös uppgift för farsan.

 

När hela familjen rodde ut till ”smultronön”, en av småöarna i Gävlebukten, medtogs kissen. Motvilligt lät Fina sig bäras ner i båten. Hon trivdes inte på durken utan skulle till varje pris balansera på relingen vilken inte var mer än fem centimeter bred. Vid yttre skärgården rullade vågorna höga och alla bar flytväst utom Fina. Då varken Erik eller jag var fullt simkunniga vilade ansvaret på föräldrarna att hoppa i om Fina tappade balansen. Det gjorde hon inte.

 

Varje vardag rodde Maj till simskolan på fastlandet, en dryg sträcka, speciellt i motvind. Erik och jag uppmuntrades att förmå Fina stanna kvar på ön. I standard kattmaner jamade hon förtvivlat och var nästan på väg att simma efter. Det var av omtanke katten lämnades kvar, lekande barn kunde ju skrämma henne till skogs.

Smultronön med ormar, skalbaggar och andra mindre öinvånare gav nog Fina tillräckligt tidsfördriv i ensamheten. När mamma mödosamt rodde tillbaks i solnedgången avtecknades Finas mörka siluett bland öns stora vassa stenblock.

 

Fina hann tillbringa några ljuva somrar på vischan i Edsätra innan fatala misstaget gjordes; be grannen Åke passa henne. Vi var bara borta några veckor och när farsan sen gick över för att hämta vår kära kisse var den skjuten. Åke sa att Fina blivit påkörd av en lastbil och därför tvingats avlivas. Något som jag aldrig riktigt trott på. Jag var hela tiden övertygad om att grannen haft ihjäl Fina på skoj, kanske i fyllan. Efter den traumatiska händelsen dröjde jag med att skaffa egen katt.

 

27 Dec.-97

Nils Sjöström