Svårt att flyta katten

DAGS ATT FLYTTA IGEN

Tidig lördagskväll, jag har långt ifrån packat klart. Utanför mitt sovrum täcks parkeringen av ett tjockt snötäcke. Bara inte lågtrycket blir lika häftigt som förra året, Göteborg har ju som bekant en förmåga att lamslås av snö och halka.

 

Plötsligt ringer telefonen.

  -Jag kommer över om en timme, har du packat klart? Min far, Albin lät otålig. Katten ligger och myser på soffan, ovetande om att den ska tryckas in i den för henne förhatliga kattburen. Nu faller snön tätare, jag kikar oroligt ut genom sovrumsfönstret igen. Kommer inte farsan snart? Bara han inte sladdat av vägen, tänker jag. Albin är en förnuftig karl och har säkert bytt till vinterdäck. I ett försök att skaka av nervositeten börjar jag städa.

 

  -Pling, Plingeliing! Äntligen! Jag möter pappa i trappen med kattlådan. Springer sen tillbaka in i lyan, river tag i katten som förtvivlat sätter klorna i en filt och drar den med sig. Brutalt pressar jag därefter in Mia i boxen och får igen dörren. Puh! Jag klarade det.

 

Oftast går det inte så här smärtfritt, för några år sedan ställde Per, en kompis från komvux, upp och skjutsade mig ända ut till Bokenäs där mamma väntade med katten. Naivt trodde jag att det gick att transportera Mia i kattkoppel. På den tiden förstod jag inte att Mia är en ovanligt stark misse som inte stoppar för att sätta klorna i sin välgörare. När jag bär ut Mia mot Pers Saab började hon klösa och rivas över hela ryggen, smärtan blir snabbt outhärdlig och avbryts abrupt av att katten lyckas slinka ur selen. Det sista vi ser av henne är stussen som gäckande studsar inåt skogen och friheten.

  -Idag, säger Per, lär vi aldrig få hem din katt, han ger mig en blick som ifrågasätter hållbarheten i vår annars solida vänskap.

  -Nisse, förebrådde mamma, varför använde du inte kattburen. Själv ser jag förmodligen ut som ett fån där jag stirrar mot granarna med vidöppen mun.

Stämningen är tryckt när Per och jag en timme senare rullar in mot Göteborgs centrum.

  -Du kan väl ge mig den där Whiskyn nästa gång, säger Per och lyckas kväva ilskan över mitt enfaldiga beteende.

 

Den här gången har jag dessbättre Mia tryggt i framsätet. Pappas bil är framhjulsdriven och tuggar sakta men säkert genom den djupa snön.

  -Vet du var Lena bor, frågar pappa och forcerar samtidigt en tjock snödriva. Jag leder förstås in oss på en återvändsgränd.

När jag sent om sider klampar in hos Lenas stormar ett gäng ungar mot mig, några bekanta med hund är också på besök. Men Mia har överlevt hundar och illbattingar förr. Avvaktande tar hon sig fram, tass för tass i det temporära hemmet vilket knappast ger lugnet och stillheten Nisses tjäll erbjuder. Å andra sidan, omväxling förnöjer. Jag är ju sällan hemma och småbarn ägnar säkert mer tid åt katter, dessutom får hon återse sin forna ägare.

 

Det känns tomt när katten är borta, packningen drar ut på tiden, jag går fram och tillbaka, orolig över att glömma nånting. Pappa vill komma i säng tidigt, han tror ymnigt snöande kan hindra framkomlig-heten ut till Landvetter i morgon.

  -Jag kände på mig att det skulle bli så här, säger pappa och påpekar att han precis hunnit få på dubbade däck.

 

När farsan lite senare snarkar på soffan och klockan hunnit in på små-timmarna är jag fortfarande uppe och donar. Mardrömslika fantasier skenar och skapar retfulla bilder som att Mia lyckats smita ut i vinterkylan och letar sig uppåt mitt bostadsområde, blir utestängd, jamar utan att höras och slutligen fryser ihjäl. Mamma har berättat för mig om hur hennes katt omkom efter att ha vaktat på en råtta i 20 minusgrader. Katter ligger på ett speciellt sätt strax innan de dör upplyste hon. Min då ännu unga mamma grät en hel vecka.

  -Skärp dig nu! Ska du vara panisk när Lena varit snäll och besvärat sig att vårda din älskling medan du är på äventyr i Vietnam, läxade samvetet upp mig. Min inre röst han övertyga mig om att allt säkert ordnar sig innan även jag somnade.

 

Jag kom iväg på min resa till slut. Avsaknaden av Mia yttrade sig fysiskt, en besvärlig ihållande förkylning överrumplade mig i vinterkalla Hanoi. Men det var både intressant och nyttigt att lära känna den av krig härjade Vietnamsjälen. Bland alla vänliga människor och vackra tempel saknades dock någonting som gav ett lite ödsligt intryck i ett annars livligt land. Det fanns inga halvvilda strykarkatter. Jag såg knappt några katter över huvud taget. Efter att ha sett hund och orm på restaurangernas menyer vågade jag inte ens tänka tanken, äter de…

 

Under tiden i Sverige hade Mia det så bra som innekatter kan ha hemma hos Lena. Givetvis vättes mattan några gånger. Någon slags trotsig demonstration för att hon tvingats byta hem. Dessbättre märkte Lena snart att Mia började trivas och verkade återfå minnena från deras tid tillsammans. Hennes barn gillade den nya lekkamraten och Lena ville mer än gärna passa mitt kära husdjur fler gånger.

 

Lite separation från katten gör att man bara uppskattar den mer efteråt. Man inser att tiden tillsammans inte är evig. Några sådana filosofiska känslor tror jag inte katter är kapabla till men de är goda vänner ändå.

 

27 Jan.-97

Nils Sjöström