När jag fick katt

NYA VÄNNEN

Under tiden jag pratade i telefon upphörde marsvinshonans hjärta slå. Likt ett torkat plommon låg kroppen skrynklig och livlös utanför buren. Mia nosade till synes ointresserad. Tänk om jag kunde acceptera döden som i djurens värld.

 

Sen ett tag tillbaka fick jag tre marsvin av en familj vars barn tröttnat på livliga gnagare. Den skrikiga trion gav lite sällskap men blev aldrig riktigt tam och det var svårt att hitta vårdare inför sommarens semestrande. Oftast tvingades jag lämna gänget till djuraffären, kostsamt och en av honorna fick en pestsjukdom, tappade hår och blev allt magrare.

Kanske en självständig katt är lämpligare, dessa pigga väsen är dessutom inte lika känsliga för sjukdomar sägs det. Längtan var född efter ett djur som accepterar att bli upplockad, jag ville ha ömhet tillbaka.

 

  ”Bortskänkes: Katthona, 2 år med tillbehör till djurvän.” Annonsen i snabbköpet passade perfekt, jag ringde samma dag. Ägarinnan skulle ha barn och ville inte ha katt tillsammans med nykomlingen. Jag kunde komma närhelst jag ville. Hon bodde lägligt i samma stadsdel.

 

Jag trampade över påföljande eftermiddag. Ett blont kvinnoansikte öppnade.

  -Hej! Tyvärr har jag ingen kattbur, hoppas det går ändå. Hon är rätt stark.

Katten, som låg förnöjsamt och tryckte högst uppe på hatthyllan, såg nästan löjligt liten och klen ut. Men när hon förstod vad som var på gång tog det eld och lågor. Svisch! Iväg remmade stackarn med blixtens hastighet. Barnet i huset fiskade upp den under en säng.

  -Du kan låna denna skolväska. Gravida kvinnan och jag lyckades gemensamt pressa ner den nu skräckslagna och vilt kämpande bondkatten. Jag blev klart överraskad av hur en liten fyrfota varelse kunde uppbåda sådant motstånd. Medan kattens matte, Lena, packade ner kattlåda, matskålar och lite mat i kassar, började busen opponera sig inne i väskan och tryckte ilsket huvudet hårt mot dess blixtlås. Ett snabbt ritsch och kattlivet var borta igen.

 

Jag fick en vansinnig idé och lyfte upp djuret på axeln. Med två fulla plastkassar i händerna och en lamslagen katt över mig åkte jag åtta våningar ner. Kattens gälla jamande ekade i den trånga hissen. Vi tittade på varandra i hisspegeln, hennes blick fylld av fasa, min varm och sympatiserande. Ute på gatan kommenterade ungarna.

  -Titta! Lenas söta katt ska flytta.

  -Kan ni hålla cykeln åt mig?

Med kassarna fastknutna på pakethållaren vinglade jag sakta ner mot mitt och nya vännens hem på Sjusovaregatan. Solen sken, frånvaron av vind gjorde värmen olidlig den hösten. Tur för mig att Mia, som jag kallade henne, var rädd och tillräckligt förnuftig att stanna på ryggen. Klorna borrades djupt in i mig och hon kved ynkligt. Folk på gatan vände sig om, några skakade på huvudet och kommenterade. Jag vet, mina sätt att lösa kluriga situationer är kontroversiella, men nu gick jag faktiskt iland.

 

Väl hemma försvann Mia omedelbart och syntes inte till mer den dan. Jag var först inte speciellt bekymrad utan ordnade fint för husdjuret i badrummet. Även nästa dag såg jag inte till min nya kompis och inte nästnästa dag eller dagen efter. Till slut ringde jag Lena. Jag befarade att katten hoppat ut genom sovrumsfönstret. Visserligen två våningar upp, men vem vet, Felis Catus kanske gör vad som helst för att återse sina forna ägare.

  -Tänk om hon är ute och springer, kattjägarna är aktiva så här års! Min upprörda röst gick inte att kontrollera.

  -Nej, nej lugna nu ner dig. Lena bedyrade att katten var kvar i lyan, hon avskyr höjder och tar inte risken att försöka rymma.

  -Fast om hon inte kommer fram snart kan du alltid lämna tillbaka henne, kanske omställningen med att byta mentor är för mycket.

 

Under sängen var Mia inte, ej heller bakom bokhyllan eller i nån av garderoberna. Jag letade och letade, hur jag än sökte, så hittade jag inte min nyförvärvade trotsiga kattvän. Det blev ytterligare ett samtal. Lena garanterade dock ihärdigt att katten var kvar hos mig. Var kan Mia vara? Plötsligt! Mitt i natten stormade jag upp och pressade in handen mellan stoppningen på gamla bäddsoffan. Döm om min förvåning, kändes inte lätta vindpustar och några morrhår. Fastän Mia var avslöjad gav hon inte ifrån sig ett knyst.

Hur vinner man en katts förtroende? Ingenting ätit på nästan en vecka. Lite lättare till mods noterade jag att vatten intagits, förmodligen i smyg på natten när husse sov.

 

Kattmat placerades i dammiga vrår och längst under soffan. Jag hade läst att katter testar blivande vårdare, gillar att provocera och visa sin makt. Men hon tjuvåt inget, lapade bara vatten.

 

När över två veckor gått trodde jag uppriktigt att katten var på väg att svälta sig själv till döds. Jag bestämde att efter tre veckor lämnar jag tillbaks ”Miss matvägrerska” till trygga Lena och hennes barn. Jag var förmodligen en olämplig uppfödare och ville inte ha en död katt på samvetet. Det får räcka med marsvinshonan, som först dödfött en unge och därefter själv omedelbart avlidit.

Kvällen innan jag skulle lämna tillbaka henne sågs en skugga skyggt trippa i riktning mot badrummet. Hon gav mig en hastig blick. Jag lät henne hållas. Lite senare samma kväll såg jag att min katt ätit ordentligt.

 

Den frivilliga isoleringen och fastan var över, eldprovet överstökat och Mia beredd att ge husse en chans. Efter bara några dagar vågade hon äta även i min närvaro. Mia började riva bland blommorna, manipulera och småbusa sådär som sunda ungkatter oftast gör. Ibland roade hon sig med att spöa upp mina två ännu levande marsvin, andra dagar var de bästisar och strök ömt noshåren mot varandra. När marsvinen dött av den djävulska pestsjukdomen, ägnade Mia mig alltmer uppmärksamhet. Troget väntade hon vid dörren när nyckeln sattes i och hälsade genom att gnugga nosen mot ansiktet medan maten plockades ur kassarna. Kärleken oss emellan blev äntligen ömsesidig.

 

Oftast hoppade hon upp i famnen när jag tittade på teve och smög en natt till och med upp i sängen och la sig så nära att jag kände lätta snabba andhämtningar. Det luktade gott. I sin renlighetsiver slickade Mia mig i ansiktet.

 

Med tiden utvecklades en allt bättre vänskap. Mia, som nu var ordentligt tillgiven, accepterade även mina anhöriga och kompisbesök. Den extremt lilla katten växlade långsamt från att vara skygg och osäker till att bli allas kelgris.

 

Idag har jag haft Mia i över fem år, inte helt utan besvär, men hon är värd all möda i världen och förmodligen skulle det bli tomt utan henne. Mias närhet verkar kunna bota sjukdomar också, jag blir sällan förkyld sedan hon flyttade in. Just nu sitter katten och spinner i knäet, hennes argusögon följer nyfiket fingrarna som far över datorns tangentbord. Det känns skönt att ha en riktig vän, en att också dela tystnaden med.

 

9 Maj-97

Nils Sjöström